Här kommer gästbloggaren som jag valde!!

Hej Nellies blogg och läsare!
Nu har jag fått äran att gästblogga som jag blev superglad för!
Tänkte skriva lite om vem jag är och hur min histora har vart.

Jag heter alltså Isabelle Winkvist och är 15 år. Mitt intresse och det jag helt och hållet brinner för är hästar! Jag har just nu 1 d-ponny som jag tävlar och tränar i hoppning. Mer om det kommer vi till sen.



Först tänkte jag berätta varför jag fastnade för just Nellies blogg. Jag minns inte riktigt hur och varför jag klickade in mig på Nellies blogg, men det är absolut ingenting jag ångrar. Denna tjej är så himla målmedveten vilket har haft en så himla stor inverkan på mig, kanske för att jag känner igen mig lite i all kämpande och slit. Hon är så himla målmedveten trots att hon är så ung och kämpar på. Hon verkar alltid vara så himla rättvis mot sina ponnysar, ger alltid dom en värdig chans och så himla mycket kärlek!
På något sätt känner jag igen mig när hon berättar om sina ponnysar, ibland hur tungt det är och sedan när det släpper hur roligt och värt allt jävla slit är!



Nu tillbaka till Miramis och min historia.
Miramis är en valack född 1997. Han blev importerad från Kanada som 5 år och har då gått på lösdrift hela sitt liv.
Miramis kom hem till oss den 25 mars 2008. Han var tävlad innan upp till Nationell LA och det var meningen att han skulle ta mig till ungefär samma klasser, hyffsat fort. Det gick ju dock inte som planerat. Redan efter en vecka så hoppade Miramis ut från sin hage och förmodligen halkade han när han landade. Detta gjorde att han sträckte ryggen. Han fick vila i ungefär en vecka, sedan visade han inget tecken på smärta så vi började rida honom igen. Dock så hade han fortfarande ont och tyvärr snedbelastade sina kotor. Inget mer med det, vi åkte upp till veterinären och skulle spruta honom i bråda fram kotorna.
Det vi inte visste var att Miramis var absolut livrädd för sprutor, så när sprutan var i leden så reser han sig upp och slår ner skötaren och springer iväg med sprutan i leden. Tillslut får dom tag på honom och det ser ändå trots olyckan, fint ut. Men för säkerhets skull så släpper dom in honom i en box. Vi går iväg och fikar och när vi kommer tillbaka så får vi se den hemskaste synen.
Miramis står och skriker och vrålsvettas på tre ben. Han hade så ont, han stog med benet rakt ut och skrek.
Han proppades med smärtstillande och vetrinärena som tyvärr var dumma i huvudet tyckte han skulle åka hem för det var fredag. Så det var bara packa in hästen att åka hem. Då hade Miramis fått en blödning i ledhinnan i kotan. Detta tog ett halvår innan han var frisk. Jag vet inte hur mycket jag grinade under denna perioden att aldrig veta om han skulle bli frisk. Det visste ingen.

Tillslut i September 2008 så blev han frisk och vi red igång honom så himla försiktigt. Tillslut kunde vi börja hoppa och Miramis var som en helt annan häst- Han vägrade hoppa. Den snälla hästen stog helt plötsligt i ett hörn och skakade så fort det var en bom i närheten. Vi kunde endast hoppa klubbtävlingar på 60 cm, trots det vägrade vi ut oss, varje gång. Vet inte vad som gjorde mig mer ledsen skadan eller detta. Alla sa att jag skulle sälja honom, ridlärare duktiga tränare, ja, alla. Men min lilla älskling. Inte kunde jag. Jag fortsatte träna, träna, träna, träna. Vi hoppade klubbtävlingar på 70 cm och kom runt, alltså lyckan. Sen när precis allting började lossna, så bröt jag benet detta var i mars 2009. Satt i rullstol i ett halvår. Började rida igen, men vårat självförtroendet var i botten nu.

Sen helt plötsligt vände det, vi åkte på en tävling i mars iår och nolla en liten ld :') Alltså glädjetårarna. Dom rann. Sen har det bara rullat på, den kärleken jag har gett till denna ponny tror jag har tagit oss så långt. Vi är ett team nu.

Det har vart jätte mycket skitsnack om oss på klubben, folk som skyller på Miramis och folk som skyller på mig för våra problem, men jag har vänt ryggen åt dom och kört mitt egna race. Nu tävlar vi lc-lb med bra resultat och ska starta la förmodligen nästa år.

Så till alla er läsare som har det svårt, ingen som litar på vad du vet att du och din häst/ponny klarar av.

Ge aldrig, aldrig upp!

Det var nog allt för mig, skulle kunna ha skrivit hur mycket mer som helst. Men jag försökta hålla det kort :)

/ Isabelle



Tack Isabell fina du, tryck här för att komma till hennes bloggish!!

/ Nellie Berntsson


Kommentarer
Postat av: zara

typ samma sak för oss när min C-ponny fick spricka i bakbenet,hon som vi står hos(asså några från klubben.) hon tykte vi skulle ta bort han direkt,men vi ville inte de,så underbar ponny,så vi lät han va kvar,så boxad i ungefär ett halv år,elr asså han va skadad så länge typ,men vi kunde gå lite med han osv. sen kunde man börja rida och de,sen blev han hur bra som hellst,så tänk om vi hade tagitbort han? onödigt isf,men vi vägrade,så nu är han pigg och glad :)

2010-11-10 @ 18:59:26
Postat av: jennie

vilken berättelse, började grina när jag läste den här. fint och bra skrivet, har du någon egen blogg?

kram

2010-11-11 @ 06:56:25
URL: http://treryttare.blogg.se/
Postat av: Anonym

coolt att du fortsatte kämpa! Man ser ju, det lönar sig i längden! Gryymt asså. Men när man älskar ngn så vill man inte ge upp. aldrig....

2010-11-12 @ 14:08:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0