Nellie Berntsson

Hej alla goa Nellie-blogg-läsare!

Ni har säkert hört mitt namn innan och har en aning om vem jag är, men för er som inte har koll så kommer jag att berätta detta, samt berätta om hur man inte skall ge upp – det blir mitt ämne!

Sofia Genne heter alltså jag och driver en av Sveriges största hästbloggar – TeamSL.

Jag är en tjej som fyllde 18 år här i mars månad, är inriktad på dressyr och tävlar ponnydressyr på högsta nivå med min D-ponny Mahjong. Här har vi redan startat en del av det som jag tänker fokusera på i mitt gästinlägg – Mahjong. Ni skall få höra vår resa, hur man som 12 åring skall gå från B-ponny till en välutbildad D-ponny, får krav på sig, är för liten för sin ponny och har ett helvete under flera år – men till slut nå toppen efter all motgång.

Vi kör direkt!

När jag var runt tolv år gammal dök Mahjong upp i mitt liv. Jag red och tävlade då fortfarande min egenutbildade B-ponny Candy, men planerna var att sälja henne när jag inte längre fick tävla henne (14 års ålder), och då ha en D-ponny. Min dressyrtränare tipsade om den här Mahjong, ett arabiskt fullblod som ”klipper placeringar i LA”. I mina och mammas öron som var ganska gröna inom tävlandet i dressyr så lät det här kanonbra för vår del! Tänk, en läromästare som jag kanske kunde vinna lite tävlingar på?

Det blev provridning, och jag var ju så enormt glad över att få en häst till, då jag sa ju snabbt rakt ut JA till den här ponnyn. De första veckorna gick det bra, vi gled på och Mahjong gick ju på allt som han hade kvar från gamla ägaren. Efter att tiden gick blev det svårare och svårare för mig med mina korta ben och lilla kropp att kunna rida honom. Nu märktes det vilken svårriden och jobbig häst det var att rida – nu hade Mahjong förstått att man kunde gå in i en lat-och-vara-jobbig-period när han hade en liten och inte tillräckligt kunnig ryttare för sin del på ryggen.

Det var ett par hårda år vi hade framför oss, och vi hade ständigt motgångar. Fick vi en liten framgång så blev vi snart ner i gropen igen. Vi hittade ingen kemi för fem öre, vi kom inte överens någonstans och vi hatade rent ut sagt varandra. Andra skulle lagt av bytt häst – jag fortsatte.

Med en klump i magen, med gråten ständigt i halsen och med blixtar i huvudet så fortsatte vi att jobba, jobba och jobba. Vi hoppade en del hopptävlingar, och där hade vi en del framgång. En liten belöning i det hela när det var som mörkast.

 VI i hade några enormt jobbiga ungefär 3-4 år innan vi började klicka! Tre-Fyra år… Det är en lång tid vi snackar om, och om jag ser tillbaka idag så förstår jag inte varför jag la ut den tiden. Det vill jag tacka alla mina vänner som fanns vid min sida och stöttade mig, och mina tränare. Min mamma, och även mig själv. Vilken jäkla-annamma jag har!  Jag har växt under den här tiden som person, och lärt mig att motgångar ger framgångar. Jag har lärt mig att vill man – kan man. Jag har lärt mig att har man vänner som man älskar, så kan de hjälpa en att vara stark. Vi har sedan fokuserat och jobbat på att ha roligt tillsammans, vi har startat ponnygalopp, vi har badat tillsammans, vi har haft galna skogsturer, ja vi har gjort så mycket som bara går för att finna varandra!

Idag, 6 år efter att jag fick Mahjong är vi ett av de ekipage som tävlar på högsta nivån i Sverige. Tillsammans har vi tagit igenom oss ett par katastrofiska år, tillsammans har vi övervunnit varandras tillit, och fått två hatade individer att älska varandra. Vi har blivit ett istället för två.

Skulle den där dagen för flera år sedan varit idag, när vi letade D-ponny fast jag skulle ha bättre kunskap och vetenskap om vad jag skulle velat så hade vi aldrig köpt Mahjong.  Då hade vi satsat på en ponny som hade gång och allt utöver som behövs på högsta nivå. Mahjong är en underbar häst som har givit mig mycket, och trots att han inte har de gångarter som krävs så tävlar vi ändå på den nivån vi gör, tack vare att han är så otroligt lydig och vi är samspelta.  Men han kan inte mäta sig mot elitponnyerna som har GÅNG. Där spricker hans chanser, tyvärr. Men att ha nått hela vägen upp, är för oss guld värt. Även om vi inte kan bli de på prispallen bland landets bästa ponnyryttare, det är omöjligt tyvärr. För mig är han guld värd, han är något av det absolut bästa som har hänt mig.

En vän för livet, en vän som jag har växt med.

Men det som jag vill få fokus på nu är alltså att peppa alla er där ute som har motgångar, känner er värdelösa eller inte hittar en kemi. Ge det tid, se till att ha folk runt omkring er som ni litar på och älskar. Och ge aldrig upp, det finns kanske inte alltid genvägar, men det går ändå. Alla har motgångar, större eller mindre, även de bästa.

Glöm inte,
Man har inte förlorat för ens man gett upp.

Tack för mig, och hoppas att jag har fått någon att inse hur mycket man skall jobba för något, hålla kvar vid det och inte ge upp, för allt går till slut. Det är bara frågan om tid.





Jag diggar Genne....hon sticker ut...lämnar inget ba sådär bakom sig.
Säger ifrån om nåt känns fel....så som jag.

/ nellie