Nellie Berntsson

My Life & i give it all to you

När var du ledsen senast??

---

När jag skulle sälja med b-ponny Syster yster. Henne sålde jag för 1 månad sen kanske. Men hon var först ute på fodervärd sen såldes hon till några andra. Det gör så himla ont i magen att behöva lämna någon som har ägt hela mitt hjärta. Att vara för lång för henne, är det värsta jag har varit med om. Jag gråter minst en gång i månaden för henne. Och då smäller jag igen dörren och bara slår på grejor kastar runt. För man blir så himla ledsen :(

Det var nog för nån dag sen faktiskt när dom på skolan vägrade låta mig byta klass ;p

sist jag var riktigt riktigt ledsen..

var när jag hade bråkat med mamma,pappa och min syster, samtidigt på det var ovän med min bästis.



Och pappa säger till mig "du kommer aldrig få en häst,ALDRIG!"

Och sen så skulle dom boka tid till värsta kuratorn o skit...



Så jag sprang rakt ut i skogen, och la mig under ett träd och grät och grät och grät..

jag ville fan inte leva mer då.



Men se nu, jag klarade mig igenom de, vi håller på och provrider hästar,och ingen kurator här inte.

Och bråkar inte med mina föräldrar mer! :D ♥

Jag är det just nu..



Min häst dog av kolik igår elr ja tarmvred så han avlivades. En B-ponny var han.



Kämpade så mycket med honom och vår resa var speciell.



Har gråtit så himla mycket idag. Hemma från skolan nu.



Hade honom på foder innan men nu har jag inte kunnat rida honom på senaste pga att den han stod med behövde sällskap. Men har gått ner och gosat med honom ett par gånger. Som jag kämpade med honom dessa åren älskar han så mycket och hoppas att han har det bra.<3

När jag är ledsen..brukar jag faktis ta en varm dusch och låta tårarna rinna :c

Men det är alltid skönt att gråta,att få ut all sorg.

Men hur mår du?

Vill du kolla på min låtsas manga ♥

Senast jag var galet ledsen var vid flera tillfällen.

När vi var tvungna att ta bort min förra ponny.

Han var MIN första EGNA ponny som jag typ bara red runt med och tränade upp sits och balans.

Han var den bästa ponnyn man kunde göra vad som helst på, han va supersnäll ♥

Han blev 25 år, min söta lilla Harry, som han hette♥

Saknar han något otroligt att de inte finns, kommer aldrig glömma MIN FÖRSTA PONNY Harry ♥

En sak hände så jag grät sjukt mycket och var allment ledsen ett tag var när min förra kille bara sket i mig och helt plötsligt bara va med en annan tjej medans vi va tillsammans.Då blev jag både knuffad,mulad och fick höra en massa taskiga saker av mitt ex. Han vågade inte göra slut tydligen och jag grät varje dag som det pågick, det var hemskt att bli kallade elaka saker som tex idiot,h*ra mm. :'( Nu kan vi inte änns se varandra i ögonen och pratar inte ett skit med varandra. Jag har inte pratat på honom på två år efter att jag fick nog och gjorde slut. Nu har jag svårt att hitta tillbaka och lita på killar för jag vill verkligen inte bli sårad på det sättet.

När jag började läsa din blogg kännner jag igen mig själv ibland i dina ord om Adam.

Sist var när ni hämtade stella...

En gång när jag typ riktigt ledsen var när jag skulle lämna ifrån mig min b-ponny Thriller. Jag vet inte varför jag blev så himla ledsen för jag visste att han skulle få det hur bra som helst och så, men man liksom gråter automatiskt. Men liksom bara att gå in med han i transporten och känna att han inte är min längre liksom. Men han bor ganska nära så jag kan ju åka och hälsa på han när jag vill liksom!;)



hoppas du förstår vad jag menar! :*

// Josefine (www.jjosefinelofgren.blogspot.com och www.ponnygirlsen.blogg.se)

fast söt ändå :$

När min farfar dog

när jag fick reda på att min ponny antagligen aldrig kommer bli frisk :'(

Jag var sjukt ledsen en gång, der var ett tag sen nu men det var hemskt.

Jag gick till skolan sjukt glad!

Hade precis bokat ett stor resa med min pojkvän!

Den underbaraste i världen. Jag var så sjukt glad den dagen. När jag kom upp mot mitt klassrum för att ta av mig jackan och lägga in mina saker i skåpet kommer min kompis fram mitt mig.

- Eh , du? jag vill berätta en sak..

Jag gick med henne ut mot skolgården för att höra vad hon hade att säga.

- Jo, det är såhär.. För någon vecka sedan träffade jag din pojkvän och det hände lite saker.

Jag blev alldeles chockad och visste inte vad jag skulle göra.

-VAFAN HAR NI GJORT?

skrek jag.

Min kompis börja nu små gråta och säger

- jo vi träffades , jag hängde med han hem och vi höll på med varandra.. jo, jag kysste han.

Precis när hon säger det kommer mina andra tjejkompisar och springer fram till mig.

Jag får sån panik av allting, så jag bara springer, jag vet inte var jag ska , men jag springer.

Jag gråter som fan och är rikigt arg.

Då springer jag in i min bästa killkompis som går i paralell klassen. Han blir chokad men kramar om mig hårt sjukt länge. Jag gråter i hans famn i ca 10 min.

Efter det berättar jag händelsen och han ber mig gå hem till honom. Vi går upp till våra lärare, säger att vi inte mår bra. och går hem till honom.

Den natten sover jag hos honom.

Min kille.. jo det var ju mitt ex.. skrev till mig ett sms "förlåt" jag svarar inte.

Min killkompis tog verkligen hand om mig dom dagarna, jag visste. Att han var en riktig vän.

Ni tror säkert jag gjorde något med min killkompis.

Men nej, vi gjorde ingenting. Jo vi låg i samma säng han höll om mig hela tiden pga jag var sjukt ledsen.

Tjejkompisen raderades från mitt liv, och killen jag var tillsammans med ska bara veta.

han missade någoting.

för jag och min killkompis hade sjukt kul på semestern jag och min pojkvän igentligen skulle haft.

Senaste gången då jag blev riktigt ledsen var när jag en dag kom hem från skolan och åkte upp till pappa.

Så sa han att han hade träffat en kvinna....dom närmaste månaderna då va ett helvete,

jag hatade henne! Hon va som askungens elaka styvmor. hon gav mig spydiga komentarer och gillade mig inte alls..

Pappa spenderade mycket mer tid med henne en va han gjorde med mig. jag kände mig bortglömd och sviken...ett tag ville jag seriöst flytta hem till mamma för gått! men så blev det inte...lever fortfarande kvar i detta helvetet idag...

det var nog när i början på sommaren då jag fick veta att min älskling skulle säljas. Min sköthäst var en c-ponny på 138 cm i mkh. Då jag fick veta

de kunde inte tårarna sluta rinna.



Samdtidigt då ville ingen av mina vänner vara med mig, kändes det som iallafall. Då visste jag att allt jag inte ville skulle hända, hände.



Jag och min sköthäst(azza) hade varit tsm i 3 år.

Jag lärde mig nästan allt mer komplicerat på henne!



Hon var den enda hästen som jag nånsiin hade ramla av. Fast hon var dum ibland var hon den bästa♥



Jag visste att jag skulle bli för stor men endå:)♥

då jag jag mest ledsen i hela mitt liv.



Kram fina du<3

När jag visste att jag ALDRIG mer skulle få se han som förändrade mitt liv, han som gjorde att jag orkade stå upp på mina egna ben, gå till skolan varje dag. Han som hade ett leende som sa mer än tusen ord till mig. På skolavslutningen 10/6-2011. Faaan jag var inte glad då. Hjärtat börjar dunka bara jag tänker på det. Jag hade glömt hemmanycklarna... Alla lärare bah:

-Shit vad ni längtar att få sluta, jag ser det på er.

Jag längtade inte ett dugg, jag höll tårarna inne, sen satt jag och grät utanför min dörr i tre timmar när jag kom hem.

Sist gång jag var riktigt ledsen var när vi fick ta bort min ponny.

Du förstår nog själv hur det känns att förlora sin bästa vän och något man verkligen älskar över allt annat.

Så då var jag riktigt riktigt ledsen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen <3

När jag inte fick bli medryttare. Mamma hade LOVAT mig bli medryttare, men sen när jag hittade den perfekta så bah "du har inte tid", "du kan inte fortsätta på ridskola då"(hon ville ha hjälp 3-4 ggr i veckan), och försökte komma på en massa andra jävl*a anledningar.

Hon var en sååå perfekt häst, uber snäll, endast 5 år. Hoppat rätt högt å ja, grym helt enkelt.

Sen så bah sa mamma nej, å då blev jag så fett sur på henne, hon hade LOVAT när jag väl hittat en. Men sen nejnejnejnej. Fyfan, Jag sprang upp på mitt rum, slängde igen dörren as hårt, kastade ner ALLT från mina hyllor , kastade böcker i väggen å ja grät grät grät. De var inte kul ;/.

Har kommit över det lite, då mamma sa att jag fick börja i hoppgrupp varannan vecka, Men ändå!! :/.

Sen har hon lovat mig hyrhäst nästa år. Få ser hur det blir med de.

När min hund dog förra året,

vi hittade honom i våran pool,

men han hade inte drungtnat, han hade fått hjärt atak :'-(

sist jag va riktigt lessen... Dä va nog när ja och min pappa bråka .. Så himla jobbigt! dä börjar mä att vi bli sura för en liten grej sen börjar både han och jag överreagera så till slut skriker vi åt varann och ja bli helt förstörd.. dä händer ganska ofta faktiskt asa jobbigt!

Btw vill du göra en header åt mig? eller berätta hur man gör? nyss fixat min blogg och vill ha en "personlig" framsida ;) hoppas har lust/tid att hjälpa mig!

/Sofia

Den gången jag grät så mycket var när en ponny (shettis) jag älskade fick fång..



eller ja, hon hade alltid fång men blev värst på sommrarna, men dom på det stället brydde sig inte om det och sket i det,

men jag gjorde så gott jag kunde att hjälpa henne.

Det hjälpte tyvärr inte och hon fick somna

in efter alla dessa år hon lidit.. den 8 oktober 2010 svlivdes hon, då grät jag somfan, har aldrig gråtit så innan, gick inte till skolan eller ngnting, ville inte leva mer då.. det är fortfarande svårt och jag saknar henne så..

världens finaste ponny.. ♥

Senaste gången då jag var riktigt ledsen, det var när min storasysters bästa kompis tog livet av sig, han var bara 18 år och lade sig framför tåget. Att se sin syster som står en väldigt nära, vara helt förstörd, DET är inte lätt. Stämningen i huset var hemsk, det låter kanske inte så farligt men det var det verkligen... Usch, vill inte ens tänka på det. Men det var senaste gången då jag var RIKTIGT knäckt och ledsen. :(



Kram :)

när jag fick reda på att min foderponny skulle säljas..jag har delat näst intill hela mitt liv med honom, och jag kan inte ens tänka mig ett liv utan honom. och när jag fick reda på det, då kändes det som att allt rasade ...

När jag o den enda killen som ja nånsin älskat gjorde slut efter 9 månaders förhållande ..



De va ungefär ett halvårsen vi gjorde slut o ja va över honom i någon vecka Mem nu gillar ja han igen ... Fasst han e kär i den nya tjejen som

Kommit till vår klass .... :(

ojj.. sist jag var riktigt ledsen var väll ett tag sen.., Men har väll gråtit en del ifl, som när jag skulle hem från mitt ridläger, alla underbvara människor o hästar! -men det var väll inte så mke ändå, o ja cvet att ja får träffa dom igen. Men innan de var det vääääldigt länge sen... kmr faktiskt inte ihåg vad/när.. "/

när min kanin dog för inte så längesen :''''( då var jag riktigt ledsen jag hann knappt andas det gjorde ont i magen och kg grät hela tiden :'( det vr riktigt hemskt

Jag var faktiskt riktigt rikitgt ledsen i söndags..Då en kompis dog...♥ :(

innan sommaren började fick jag reda på att min fina foderponny inte skulle vara kvar på ridskolan längre, asså grät konstant varje dag i 3veckor och gråter än, på kvällen, usch, det verkligen klickade direkt när jag red honom.. Och nu kommer jag aldrig mer få se honom... Det är som att t.ex du aldrig mer få se Stella och det skulle ju vara fruktansvärt för dej ju, precis så kände jag med santos.. Tänker verklien allways på min lilla Santilantos som jag kallade honom för^^

när en av mina närmaste vänner dog i en olycka.

vi hade en "träff " på skolan och så. då kunde man verkligen inte sluta gråta. det var den 4 juni. precis innan skolavslutningen.

och det blev inte bättre när man kom till skolan och alla lärare skulle berätta om vad som hänt.

nej usch.

Typ för 10 min sen. Fast är ganska ledsen nu. ;( <3

Vad hände på nyårsafton..? ♥

Sist jag grät var när min pojkvän hade ljugit för mig och vi gjorde slut

Vi hade varit ihop jättelänge och jag grät i flera dagar!

idag, min tränare ringde och sa att jag var för lång för min den ponnyn jag tävlar på ridskolan. Även fast jag väger så lite som en fjäder sa hon. Hårda ord, har legat och gråtit i min säng att tag idag och varje gång jag ser rosetterna som hänger i fönstret så gråter jag ännu mer. Varje gång jag säger hans naman kommer ännu fler tårar. Nu kommer tårarna igen, våran resa var inte så ålång men några rosetter hann vi ta och den ponnyn betyder såå mycket!

I fredags. Åkte till Stockholm i lördags, tre veckor från min pojkvän. Så i fredags var jag riktigt ledsen och kunde inte sluta gråta på kvällen då vi (jag och min pojkvän) gick och la oss. Tre veckor känns just nu som en evighet...

När jag var ledsen senat. D va innan sommarlovet. Då jag & min klass skulle splittras inför 7:an. Mamma & pappa var på ett föräldramöte då man skulle få reda inför klasserna.

MAmma rabbla upp några namn när dem kommit hem.

- Var d dem jag inte hade kommit md ? frågade jag.

Vi är ett väldigt tight tjejgäng imin klass på ca 7 st & har varit det sen i 2:an,.

Näe, d¨å var d att 2 st inklusive min bästis skulle flytta till en annan klass. Jag var helt down, vrkliegn nere i marken. Vi har alltid hållt ihop, gråtit tsm, skrattat tsm, töntat oss, jaa allt man kan tänka sig. då var jag erkligen ledsen. Men dagen efter fick vi reda på att på föräldramötet hade de på skolan sagt fel så nu går vi tsm! :D <3 <3

Kram <3

snygg blogg :)

senast jag var ricktigt lesen var i januari 2011 när min fina hund dog hon blev 15 hon fanns när jag föddes och jag saknar henne sjukt mycket. Jag brukar gå till mammma hon förstår.Vissa kanske tycker det är barnslingt men det hjälper

jag grätt senast när mamma o pappa skildes (stavas) :(((((((((

va hände på nyår??

Senast var nu...

Fick just reda på att den jag älskar är ihop med hennes ex igen.. :(

Det va när min kompis ljög för mig om att hennes låtsasmamma var nära på att slå henne, att hon bara tycker att min kompis är jobbig, att hon inte vill att min kompis skulle finnas. Men sen så hittade hennes pappa dom smsen som hon hade skickat till mig. Och då ringde min kompis och sa det. Jag bara börja gråta, för jag kunde inte fatta att just HON hade ljugit om en sån sak. Mådde piss, ville bara ha min fina vän Nellie Karlsson där, som tur va, så va hon det. Hon kramade mig, hon fanns där för mig. Och jag kunde inte varit mer lycklig att hon var där, även om jag var skitlessen. Detta hände i somras, och jag hoppas att det inte händer igen. Nellie Karlsson, du är min ängel <3

Har varit lite sisådär just nu..

Tråkiga saker har hännt.. Men detta var värst..



När jag var 7 år.. så dog Min bäste Farfar :'(

som lixom var den bästa killen DÅ.

Han var lixom ens bästa vänn då..

Att mista en person spm betyder obeskrivlit mycket.. går inte att förklara..

När mamma och pappa morgonen efter och sa att farfar dött av en hjärtinfarkt... så blev lixom allting helt stilla.. Jag kunde inte gråta.. lixom hela jag stängdes av..

När jag var 7 år.. så förstod jag inte rikitgt.. Vist var jag så galet ledsen.. och rädd..

Men NU efter 6 år.. så kan jag inte andas ibland..för det är just nu... som saknaden är som värst..



Det går ibland så otroligt mycket energi.. på att sakna..sm jag egentligen inte fattade förut...

Han är BORTA.. och ingen kommer ersätta saknaden efter honom..



Vila i frid Farfar ♥



Nellie.. du ger oss hopp..

Du är tjejen som verkligen förstår.

tack för att DU finns ♥

När min favorithäst dog av kolik :'( <33

haft en bra dag? :)

Det var senast nån dag sen,har gråtit nästan varje kväll detta sommarlovet! Jag har flyttat till Kina denna sommaren och fick lämna dom bästa i mitt liv (min familj är ju här och är bäst av alla) och jag var typ i ett förhållande med den finaste o snällaste killen i världen! Han va verkligen killen jag drömt om,ett år äldre o mogen o bara bäst.O när han fick reda på att jag skulle flytta så vart han inte jätte glad och så flyttade jag typ precis när sommarlovet började och då hade han typ redan ''gått vidare'' o skaffat en tjej och då va mitt hjärta i tusen bitar! Älskat han sen vintern 2010 och vi haft kontakt typ hela tiden på nåt sätt och så bara helt plötsligt! Och att lämna min underbara klass och skolan i gbg var SKIT! :(

När vi tog bort min häst. Grät så mycket att jag nästan gick sönder.

Kommentera min blogg www.alvaking.blogg.se

Du har en jätte fin blogg :D



Jag kommer inte riktigt inte i håg när jag var ledsen sist..

För typ en vecka sen fick sån damp prestations ångest så jag bara typ skrek och grät tills tårarna tog slut och jag somnade.. pinsamt xD

Den 27 juli detta året var den värsta dagen i mitt liv...



Min skötarponny Sunset Glow såldes från ridskolan då. Jag började bli för lång för han och skulle tillbringa min sista sommar med han.

Men han såldes...

Jag hade känt han i nästan 5 år och han betydde något ENORMT för mig!

Ja skulle bara vilja spola tillbax tiden för exakt ett år sen.

Jag vet inte vart min fina pojk är i världen just nu. Men jag hoppas han har det bra hos sin nya ägare och han får göra det han är bra på - hoppa.

<3

Sist jag var som ledsnast är just nu faktist eller domhär senaste dagarna, känslan av att veta att den man älskar kommer att försvinna ur ens liv inom en vecka är inget man inte blir ledsen över.. min hund ska avlivas och inget i världen kan få mina tankar från den dagen som kommer, alldeles för fort.

Sist jag var ledsen var när jag lämnde ifrån mej min ponny .. han skulle till en man som sedan skulle hyra ut honom . jag hade haft honom i fyra nästan fem år och gått igenom otroligt mycket . det sista halvåret jag hade honom blev han först halt ,sedan fick han fång som gick över , sen fick han fång återigen . jag satte i gång honom ch red i ungefär två veckor innan han lämnades bort . vi åkte enda upp till jönköping och när vi skulle lasta honom gnäggade han och riktigt skrek efter sina vänner & vägrade gå på . han brukar alltid gå på annars ... det sved i mitt hjärta . när vi väl kom fram skulle andra prova honom . . jag såg folk rida honom som sparkade han i magen slet han i munnen spöade honom och skällde på han . . han hade stått i ett halv år åkt transport i 4 timmar och nu skulle han ridas ?! men till slut hittade jag en tjej där som verkade passa med honom . så dom skrev på kontraktet . när jag åkte ser jag dom komma ledandes med honom så jag bara skriker åt pappa att stanna bilen,springar ut och kramar om honom viskar i hans öra att jag älskar honom , mest på jorden och kommer alltid göra . jag grät så mycket att jag knappt kunde andas , folket runt om kring blev helt tysta och började gråta dom också . när jag gick gnäggade putte efter mej och det känns ända in i själen . hela vägen hem i fyra timmar grät jag . när jag kom hem grät jag , och flera dagar efter varje natt .. det var första dagen på sommarlovet , och samma dag året innan dog min hund i min famn som jag haft hela mitt liv . bara någon som varit med om det vet hur det känns ,den hemska känslan av att man vet att man aldrig mera kommer få träffa dom . nu var det 5 månader sedan jag lämnade putte och det har varit det värsta sommarlovet i hela mitt liv . det var ett år sen min hund dog , och henne gråter jag fortfarande över . jag har satt upp kort på helle över min säng som jag varje natt pussar på och säger ''jag älskar dej daisy,mest av allt .du är bäst ag saknar dej '' Men jag har lyckats tänka på att putte kommer få det bra , hyrarna hämtade honom i lördags och jag var så glad . igår frågade jag henne hur det gick . dåligt sa hon dom hade lämnat tillbaka honom . där brast det för mej . och andledningen var att dom bara hade gräshagar ? hallå eller det var det dummaste jag hört .. han gick på gräs hos mej i fem år utan att han fick fång , till och med på bete , fång fick han under vinten när han blev halt !



så nu är jag tillbaka i samma spår igen . . jag vet inte vem som kommer hyra min prins , vart han hamlar .. ingenting ..



förlåt för att jag tog din tid .../ victoria

Hur ska jag börja ..



Jag gråter när ingen ser . Jag gråter på kvällen när jag ligger gömd inder täcket och rummet är svart . Då rinner tårarna .



Jag lever ett annurlunda liv . Jag har inte märkes rid saker. Aldrig startat en enda tävling som jag drömt om i hela mitt liv . Aldrig kunna sadla ut och rida själv , ta en galopp där och där . Och le .

Aldrig kunna hoppa och ha kul ! För jag vart rädd att hon ska bli halt . Att hon ska få ont . Pga hennes jävla spatt .



Jag har kämpat för hennes liv i snart 2 år . Nu är det bara par dagar kvar av det . Fattar ni hur det känns ?! Ingen tkr hon är normal ? .. i ridningen så skenar hon bara och alla tkr hon är galen '' slakta den jäveln'' har många sagt .. Hon är utstött i flocken och hela hon är otrygg i sig själv .

Men när jag är ensam smiter jag ut till henne och bara står och gråter mot hennes man . För jag älskar henne . Jag skulle en framtid med henne om mig om inte spatten fanns . Hon är min bästa vän . Hon gör mig alltid på gott humör . Även om hon så har skenat med mig och jag ramlat av och brytit fingret , vilket har hänt .



Nu , bara ett par dagar kvar . Ett par dagar kvar tills det inte står en vit vacker skönhet utanför mitt fönster . Tills hennes sadel bara ligger och skruttar och hennes träns samlar damm .



Jag gråter , Jag skriker . Jag vet hur jag ska klara det . Ordlöst . Helt jävla omöjligt . Vet aldrig hur jag ska klara det . Hur jag ska kunna släppa det . Hon är en del av mig .



Jag har det heller inte lättare av mina föräldrar bara skriker på mig och skiter i mig . Jag är en tråd . Dom har dragit i mig för länge . Snart brister jag . då brister allt .



Kämpar och kämpar . snart är det över .

Senast jag va riktigt ledsen var får cirka 1 år sedan nu.

Jag och min bästis va riktigt tajta i 2 år.

Vi kunde sitta och prata i telefonen i 4 timmar om allt mellen himell och jord.

Hon stöttade mig när jag hade det som svårast, min föräldrar skildes.

Vi va med varan VARJE dag

Men sen komm dagen då hennes pojkvän skulle lägga sig i vär vänskap.

Han tyckte vi spenderade för mycket tid med varran.

Han börjde skriva massa skit till mig via Internet(feg jävel).

Jag blev så jävla arg så jag satt och skakade hela kvällen.

Jag och min kompis hamnade i bråk eftersom hon inte gillade att jag och hennes kille bråkade.

Efter några dar kunde vi inte vara ifrån varran mer.

Hon skickade en låt till mig, som hon fått av sin kille.

Då bröt helvetet ut, jag blev ännu mer mobbad av han och hans "gäng"

Jag och mina bästa vän splittrades och vi träffades för att prata en dag.

Blev kompisar igen och skulle sova hos varran, skulle bara fråga min pappa.

Kom hem skitglad och lycklig, frågade pappa om det gick.

När jag tog upp mobilen för att smsa henne hade jag fått ett sms av henne där det stog

"Jag tror vi inte kan vara vänner längre"

Jag ringde henne för att prata men hon svarade inte, skickade sms och till slut svarade hon!

Men hon kunde inte säga något till mig!

Den dagen föl mitt liv i tusen bitar.

Satt och grät i pappas famn flera timmar efter.

Funderade på att dö, men ist bytte jag skola och allt blev tusen gånger bättre!

Efter nån månad jag bytte, gjorde dom slut.

Nu har hon börjat på samma skola igen, men vågar inte prata eller vara i samma rum som mig.

Ger mig bara bitch blickar när vi mötts i koridoren!

Fan vad vänner kan göra med en!

När jag grät på riktigt senast var för kanske en månad sedan.

Jag var på ett meeting. (Börjes ponnycup). Påbörjade meetinget med 2 LB som slutade med ett pet och en nolla.

Allt kändes super med underbara människor och en ponny i toppform.

Kval 3 var en LA vilket jag hoppat två gånger innan vilket gått helt sjukt bra. (Nolla och ett pet) Det var en A0 9 hinder. Ett pet på 4an. Skitsamma kör på. 8onde hindret var kombination med STOOR oxer in med ett brett plank. Min ponny som är lite tittig kollade på planket och gick in i botten. Hoppade. Klarade det. Men avståndet till räcket ut blev alldles för långt och min underbara ponny ställer upp för mig och hoppar. Får bommen mellan frambenen och vi går omkull. Den kvällen grät jag en hel del. Men dagen efter taggade jag till att bara hoppa en LB. För att känna lixom. Vi kom aldrig in på banan. Det tog total stopp på framhoppningen och kom knappt över oxern. Flög av två gånger.



Jag skrittade ut en lååång runda i skogen som finns bredvid tävlingplatsen och bara grät. Grät grät och grät. Allting var förstört. Jag som jobbat med denna ponnyn. I 3,5 år har jag jobbat med denna ponnyn. Från absoluta botten. Från att inte ha kommit över ett 30cm hinder till att hoppa felfritt LA. Och på 3 sekunder. Var detta borta. Båda våras självförtroende var i botten. Jag orkade inte gå igenom allt detta igen. Jag ville inte. Allting kändes som en hemsk mardröm. Min fina lilla ponny ställde upp för mig och kastade sig över hindret som var helt omöjligt att komma över bara för att ställa upp för mig.

Ja, då kändes allting så j*vla tungt. 3års arbete var borta.

Efter den långa skrittturen satt jag i minst en timme i hans box och grät ännu mer.



Ja, nu slutade detta lyckligt ändå. Med två stycken underbara tränare är jag och min ponny påväg uppåt igen och är snart uppe i LA igen

sv. HAHA jadu! Tack för påminnelsen x'd

Men iaf, ja älskar den låten ._.

Men "Love you like a love song - Selena Gomez" är oxå i mina öron all the time ;)

Lyssna på den ! Du kommer nog gilla den :)

Fin blogg, vad hände på nyår?

glöm inte Veckans blogg som pågår hos mig just nu ;)

klicka in på länken nedan och va med och tävlan om äran att bli Veckans blogg hos mig ;)

HÄR: http://daghjort.blogg.se/2011/august/veckans-blogg.html#comment

Senast jag var riktigt ledsen en längre tid var när de strulade tills sig med han ja va på g med. Hemskt månad

senaste gången jag var riktigt ledsen var när min allra bästa vän dog. jag är inte den populäraste i skolan. jag får en jävla massa skit. hon var den enda jag hade.och nu, nu gråter jag fan varje dag pga mobbning och allt annat som händer runt mig. men när jag började läsa din blogg fick jag all kraft tillbaka du stöttar fan mig igenom allt utan att du ens vet om det. tack nelly tack. jag vet fan inte hur jag ska tacka dig men jag tror att bara för att du har denna blogg så hjälper du massa tjejer och killar igenom saker som man bara inte kan förstå att det har hänt jusst en. jag skulle vilja vara precis som du. jag har en låt som jag lyssnar på ibland och när jag lyssnar på den så tänker jag på två personer emma, emma det allra bästa som har hänt mig, men som jag aldrig kommer att få se igen, och en annan person som är så jävla bra för mig och det är du nelly du! om du vill så kan du lägga upp denna och se om det är många som håller med mig(: jag säger det än gång till men skulle kunna göra det 1000 gånger till, tack nelly tack så jävla mycket!

glöm inte Veckans blogg som pågår hos mig just nu ;)

klicka in på länken nedan och va med och tävlan om äran att bli Veckans blogg hos mig ;)

HÄR: http://daghjort.blogg.se/2011/august/veckans-blogg.html#comment

Nu har du chansen att vinna grymt mineralsmink från märket e.l.f i min blogg. klicka på länken nedan för att se hur just du kan delta i utlottningen!



http://maddisenj.blogg.se/2011/august/vinn-smink-fran-elf.html

ar

Jag tror det va på sommarlovet i år.. Jag var hemma hos min pappa och han hade en "fest" och där var en som heter Martina och min faster, Sanja. Klockan var ganska mycket, mer än midnatt iaf.. Det var jättehög musik och som vanligtvis på fester så va de fulla :(

Jag avskyr det, verkligen avskyr!



Och jag skulle gå o lägga mig. Och jag har inget rum där så jag sover på en resesäng i data-rummet. Och just i datarummet kom all musiken ifrån!



Jag messade mamma och försökte få tag på henne men hon sov. Så jag blev väldigt ledsen. Somnade till sist ändå. Men var 5 minut så gick någon av de in till datarummet för att byta musik! Jag blev så arg och sa att det skulle sänka o sluta. Men nej :(

Och jag vaknade förstås när jag bara sovit i en halvtimme! Asarg va jag :(



Så jag tog mina saker, gick upp o la mig i soffan däruppe. där min lillebror sov också.



Då va jag riktigt ledsen o förbannad. Men det värsta är att de inte fattar va det ställer till med. De skrattar tillochmed åt det. (alltså inte min pappa med tjejerna!) Och de är 20 o 21år. Jag grät mig till sömns den kvällen:(



Kram! /Isabella

när min älskade ponny såldes..

dom skulle hämta henne ganska tidigt, men va upp och skrittade sen sissta tur ut i skogen. satt och bara grät, o grät, o grät. men till slut trodde man väl att tårarna var slut. men icke!

dom kom, tjejen fick hämta henne, såklart har jag allt emot henne, men vill väl inte visa de, när hon ska hämta henne så håller bäbis på att sparka henne, och ung****** skrattar bara, vilket skämt.

jag skulle åka och träna precis då, och dom vart försenade vi jag och mamma fick åka före..

gick in och sa hejdå till henne för sissta gången i boxen. kämpade emot tårarna, och gick ut. hon som skulle köpa henne sa hejdå, och frågade hur gammal ponnyn va. så himla irriterad man blir, hon visste inget. men ja, direkt när vi hade åkt så bröt jag ihop. men fick bita ihop på träningen, och hem. sen satt jag bara på rummet och kollade igenom bilder.

såg filmer från tävlingar. jag var nörj, även om vi vägrade ut oss. jag kommer ihåg de, ja kunde sätta upp ett mål som att komma över 5 hinder, sen skit samma. saknar henne otroligt mycket.

men nu ska jag torka tårarna och gå ut.. tack för mig♥

sista gången jag var riktigt ledsen var någ i våras när en häst åkte från ridskolan där jag rider. det var en liten b-ponny vid namn robin. han hade fått skada i backbenen o det ville inte läka så han åkte till en liten tjej som sällskaps häst o lite ridning i skritt o så. nu i vinter var det dock 2 årsen jag red han sist eftersom jag är 13 o inte rider b-ponny hehe men jag tror jag gillat han i 5år kanske, och gjort 2 clear round hoppningar 40 cm hehe. men ett antal ridläger och så. jag saknar den hästen!

Senast jag var riktigt ledsen, alltså så ledsen att jag trodde min värld skulle gå under var den 10 November 2009. Min bästa vän dog tyvärr i cancer efter att ha kämpat mot det i två år, alltså min mormor. Saknar henne fortfarande hur mycket som helst och det är fortfarande inte lätt. Hon var verkligen min bästabästa vän och världens bästa människa..



Det var senast jag verkligen var helt krossad. Sen var jag riktigt ledsen när Dattan såldes för ett år sedan, saknar min lilla prins.. :/

Det var när mammas häst som var bara världens underbaraste häst.Gick om kull på tärrengbanan det låg på typ bara 40 cm,men han var blind på ena ögat(vi visste inte det då) han bara välte över mamma.JAG FICK PANIK!!! Vi ringde en ambulans och hon bröt nyckelbenet.Den kvällen Lido som hästen het,dog då var jag riktigt ledsen och bara gråt och gråt tills natten var slut:(

men mamma köpte en ny hopphäst sen så jag tänker typ aldrig på det mera.

Har det på film oxå.

När en c-ponny som jag rider/ hopptävliar på, en sjukt vacker och underbar ponny skulle tillbaks till dens riktiga ägare( fenix park) Mådde så jävla dåligt av det, att mista sin finste sak i livet, det är riktigt hämskt och känslosamt. Sen på nyårsafton fick jag ett sms att han skulle komma tillbaks 1 år till, och då får man den helt tvärtemot känslan till den hämska. Men nu har jag honom igen och mår toppen! :D

Kram Bella <3

Nu börjar jag med dagens blogg igen!

Anmäl dig nu, direkt länk: http://mittlivsomemeliee.blogg.se/2011/august/dagnes-blogg.html#comment

:) Kram!

sv: nej det blev de inte! ja det har vi! :( vi började förra onsdagen , dock gjorde vi ingenting på tors o fredag så :D

Det var en gång i skolan,allt var som vanligt och jag var pigg och glad. Men jag lade märke till att några i klassen var as sura på mig. Jag hade inte gjort något inte bråkat eller nåt! Mina bästisar var as sura,jag gick fram till en av mina killkompisar och fråga var det va svaret jag fick var DRA ÅT HELVETE!



Jag blev ledsen och gick och prata med en kompis i klassen som inte var sur på mig,hon heter Sofia! Jag frågade var som hänt:Svaret jag fick var att dom snackade skit om mig,fattar du ? Mina bästisar hade snackat skit om mig!!?!?



Jag gick hem och pratade med Mamma och hon stöttade mig till hundra procent men asså jag fick inget riktigt svar varför dom snackade så illa om mig.



Nästa dag på skolan på en rast,sa jag rakt ut : Nu räcker det jag pallar inte mer,nu får ni förklara er

varför ni gör såhär mot mig.Mina tårar bara rann dom ville inte sluta , jag gick till Sofia och bara grät jag satt och grät hela den dagen . Dom blev väldigt förvånade att jag vågade säga så rakt ut då jag är blyg,men jag tog mig modet och bara sa det. Jag fick ett svar och det var: Vi är ledsna , men du ... vi är avundsjuka.



Det var det,den resan var HEMSK . Nu har dom sakt förlåt och vi är kompisar igen men jag kan INTE lita på dom igen. Kram från//Johanna-din 11 åriga bloggläsare!<3

Senaste jag var riktigt ledsen.... När jag insåg att Justin Bieber inte var min pojkvän påriktigt, just in my dreams.. ♥ Heheheh

Jag var riktigt ledsen när jag fick reda på att min syster hade försökt att ta livet att sig för tredje gången...blev som chockad...fast hon lever än idag tack och lov :)

Sen när jag var Riktigt ledsen var den 17/6

Och kommer aldrig glömma den dagen.

Bland det värsta som hänt mig :'(

Det skulle vara riktigt kul att få se filmer på när smilla rider sin ponny thonna :D i både dressyr o hoppning !:D tror det skulle gillas av fler än mig :))

Sista gången jag va riktigt ledsen.... ? Det måste ha vart när min pappa och min låtsasmamma separerade och dom månaderna som allt det här höll på grät jag mig till söms varje kväll för min pappa och min låtsas mamma hade en hund tsm... Hunden var mest menad till mig och min lillasyster men när dom separerade så hade vi inte tid att ha hunden pga av min pappas jobb... Så hon fick hunden .... Jag och pappas tjej gillade verkligen inte varandra alls... Det hade vi aldrig gjort... Så sista gången jag sa hejdå till min hund som var min absolut bästa vän så kramade jag han i kanske 10 minuter ... Jag satt med han i mitt knä och grät i hans päls för jag viste att det va sista gången jag någonsin skulle få se han ... Sen den dagen så har jag aldrig träffat han....

Jag saknar han så att det gör ont.... Min pappas föra tjej gillade juh inte min syster och mig men hon säger att om vi vill så får vi komma dit och hälsa på hunden och så... Men jag vill inte det...

För det första så gillar jag inte henne och hon gillar inte mig... För det andra så är det ungefär 4 månader jag såg han sist och jag har redan sagt hejdå och jag orkar verkligen inte göra det igen... För det tredje så är det juh synd om han som har vant sig vid att vi är borta och sen kmr vi helt plötsligt och sen går....



Herregud vad jag saknar den där hunden .... När han alltid kom upp och satte sig i mitt knä när jag va ledsen eller när han sov vid min sida varje natt hos pappa....



Herregud nu gråter man igen... Iaf så när jag sa hejdå till han va nog den senaste gången jag grät riktigt mycket.... :'(

Jätte söt blogg.



allt bra?:D

Jag var riktigt ledsen när min favorithäst avlivades förra året. Jag grät på rasten i skolan. Mina kompisar o jag tog en kartong o la i bilder, diktet m.m så att vi skulle minnas honom. Han avlivades på en fredag, den fredagen skulle jag till stallet o rida. Jag ritade en teckning o skrev en dikt o sen la jag den i hans box som var full med teckningar o dikter. Jag grät flera kvällar i sträck. Mamma fick komma in o trösta mig. Jag saknade honom mest av allt. Han var ändå 28 år o världens snällaste. Hans trav var helt amazing! Han hade problem med sin andning o hostade väldigt mycket så han slapp lida mer o sommnade in...

Elektron

1982~2010

vart är bildbomben ? kram jätte braa blogg

♥

sålde min lilla b-ponny för ca tre veckor sen , tror aldrig att jag har varit så ledsen i hela mitt liv ... allt jag vill är att hon ska komma tbx så att jag kan känna hennes mjuka mule igen , bara få krama om henne , hon är 20 år och ska bli avelsto . och jag kommer inte få se henne förens om ett år när hon får sitt föl.. hon är verkligen världens finaste och har aldrig vart med om nån så snäll , man kunde liksom berätta vad som helst för henne och de kändes som hon förstod , men nu är hon inte min längre , och ingeting kommer nånsin bli som förr.. alla i skolan säger bara men hon är ju bara ett djur de finns ju tusen andra hästar som du kan köpa ... men hon är så mycket mer än bara ett djur , en bästa vän som jag aldrig kommer glömma . <3

Fina bilder dock.

Riktigit ledsen, typ för någon vecka sen när min pojkvän helt plötsligt bestämmde sig att göra slut. jag va helt chockad och började gråta som fan, och så grät jag i min mammas famn. Andra dagen låste in mig och hållde kudden för min mun och grät tills jag somna.

För att göra en lång historia kort, förra veckan när 2 av mina hästar såldes på samma dag och min unghäst som alltid varit jätte positiv till arbete och alltid velat lära sig mig blev tjuvriden och nu inte vågar lita på människor.

Det var verkligen den värsta dagen i mitt liv, några dagar senare så fick jag reda på att jag ska kvala in till fjord-sm 2012 :P

Så det slutade bra :)

De 2 ponnysarna som såldes har det jätte bra och min unghäst är på godväg till toppen igen :D Ska börja rida henne om en vecka :')

det var nog när jag och min (fd) pojkvän gjorde slut :/



Jag har gjort en ny header, skulle du kunna kolla i mitt senaste inlägg och säga om du tycker att den är bra? :)

När jag var 10 år så blev jag utnytjad av en gubbe.. alltså inte på "ihop" sättet utan på det andra sättet. Det var hemskt! Kände mig så äcklig efteråt, fast det inte var JAG som hade gjort det där hemska.. fyfan! Då mådde jag inte bra. Ville verkligen inte leva.. men han sitter i fängelse nu iaf! SOm tur är. ;)

Oj, senaste gången var nog för ungefär 2-3månader sedan. Varför berättar jag inte gärna, är inte riktigt mogen att prata om det ännu.

Senaste gången jag var sådär äckligt ledsen, det var tre dagar före påsk när det obeskrivliga samtalet kom, samtalet som raserade hela min värld. Marken raserades under mina fötter verkligen.. Det var min allra bästa väns ägare som ville ha hem sina ponnysar, och där rök världens bästa ponny mitt framför ögonen på mig. Har aldrig gråtit så mycket som då.. Saknar honom något obeskrivligt, men sånt är livet antar jag..

när jag och min gammla d ponny nollade första gången i LA, det var speciellt, efter som jag kämpat så mycket med hon och så för hon är väldigt stark och så, då kom lite tårar!



även, när jag fick reda på att samma ponny gick konsitg och inte var helt frisk i benen, vilket vi inte visst fören 1år efter vi köpt hon och då hade jag alltså tävlat och ridit en häst som inte var frisk men som ändå gick igen vetrinär besiktningen på varje tävling, åkte till ale med henne men hitta dom något fel? Nej. Men hon gick inte som hon skulle hon var grymt ojämn och sne i korset, trodde det skulle blir bättre ifall hon skulle få mer muskler och bli riden på rätt sätt, men nej du kan inte förstå vilken hemsk känsla att man ridit ens bästa vän, som drog och var stark för att hon hade ont...

<3

Hej Nellie! :) Jag Tror att det skulle vara kul om du var med i tävlingen VECKANS BLOGG på min blogg! Just nu har 15 stycken anmält sig! Man blir länkad i ett inlägg + i menyn från torsdag till torsdag alltså EN VECKA! ;) Ta chansen vetja! Lämna en komentar som säger "Jag är med!" så skriver jag upp dig! Vinnaren dras imorgon! :) /Cornelia

bara ett litet tips prova att skriva tusen kommentarer ist för typ 100 elr 50 och se om du lyckas bara en kul grej att prova ;)

Idag, när min ponny var halt när jag tog in honom från hagen :( :( :( :(

Jag vill vara anonym nu, för jag vill inte att alla ska veta :((

Jag grät rejält när min morfar fick en "stroke" i sommras, tänk er att en som är så himla frisk & stark bara skulle falla ihop, jag var på falsterbo horse show när detta hände, så efter två timmar på falsterbo "HS" så fick vi beskedet, ville dö då. Men som tur var mår han HELT och hållet som vanligt nu! Kramar till dej Nellie<3

Jag grät mig till sömns igårkväll.

Bokstavligen.



Det blev bara för mycket för mig att bära. Livet är hårt ibland, det vet jag, men även en väldigt glad, envis, och positiv tjej måste få ge upp ibland, eller hur?



Bara lägga sig i sängen och låte tårarna rinna. Vakna upp på morgonen med en genomblöt kudde.



Ibland måste man få bli liten och ömtålig. Bara då kan man bygga upp en mur som har börjat rasa ♥

sist jag var riktigt ledsen var när min katt dog eller vi fick avliva henne ;( Det känndes riktigt hemskt.. Andra har säkert varit ledsnare änn jag men det var riktigt hemskt! elr när min farmor och farfars hund dog...!! Eller när min morfar dog för 6 år sen då jag var JÄTTE ledsen han hade alltid lekt men mej och sånt men sen bara han försvan! ;( Jag fatta inte att han var sjuk först jag var ju ganska liten då.. så jag han liksom inte säga hejdå han var bara borta! ... ;(

Just nu pågår en tävling på min blogg, du kan vinna ett superfint armband hur enkelt som helst!

http://lisahillevi.blogg.se/2011/august/tavling.html#comment

Kram!

Jag gråter när jag ser ett inlägg här som en tjej som heter Sofie har skrivit. Känner hur dåligt du mår när jag läser dina rader. Ingen!! ska behöva må så dåligt och känna sig så ensam oavsett anledning. Jag blir jätteorolig för dig och jag vill att du ska prata med någon som du känner förtroende för. Det räcker med en person. Vad gäller märke eller hur dyr häst man har, så gör det absolut inte dig till en bättre/sämre person. Det handlar om så mycket annat, t ex ödmjukhet och empati. Man kan älska sin häst precis lika mycket även om den "bara" kostade 5000 kr, är halvgalen och inte någon stjärna. Snälla snälla Sofie! Prata med någon. Jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram. Jag gör det här <3<3<3

Det var när jag och min kille gjorde slut, mitt andra RIKTIGA förhållande.. De var för cirka 4 månader sen, fy fan minns det som igår, mådde sjukt dåligt, låg hemma och grät och pallade inte äta, eller göra något.



... men då är det tur att vänner finns, men jag tror att jag låg hemma och grät i typ en vecka och sen va jag nere och tänkte på han 24/7 tills nu typ. Nu är vi inte alls vänner, han snackar skit bakom ryggen och sånt, typ inte snackat med han sen dess, minns när han gjorde slut.. en sådan FALSK människa e han har jag märkt nu i efter hand fast alla HANS kompisar som jag träffade när vi va tsm är jag typ as bra vän med nu, så dom stöttar och säger till han när han gör fel. Och han skäms över det!.. <3

De senaste gången jag var sjukt ledsen...snarare deprimerad...Har varit de senaste månaderna...

Jag har varit olyckligt kär...

Sen blev jag kallad bitch, av min kompis. Och hon skickade sms till en kille och sa att jag ljög när jag sa att jag inte gillade honom och frågade om han gillade mig. Som tur var, tröstade den killen mig sen när jag snackade<3



Jag har mått dåligt hur länge som helst..gråter för ingenting...psykiskt dålig...Men jag överlever :/<3

När jag hade sex med en kille jag gillade och han åkte till Canada dagen efter. Då blir man väldigt ledsen. Eller när jag hade känslan av att jag slösade bort mitt liv på ingenting.

Senast var nog förra veckan.

Min pappa gick bort i cancer väldigt hastigt på typ ett halv år. Då flyttade min bror hem till oss (23år)och min mamma favoritiserade min bror lite, (jag16)tog hnm bakom ryggen såfort jag ''skällde ut'' hnm för något tex: du behöver nt dricka upp hela josen idag, utan spara lite till frukost''



och när jag bad hnm släcka ner lägenheten för jag skulle till skolan på måndagen, men det ville nt han så då ställde mamma sig på hans sida. Så mamma skriker åt mig att gå och lägga mig, och i samma veva som jag stänger igen dörren lite högt så skriver hon '' úng-jävel''



Att bara höra ordet ungjävel ifrån sin mamma skärde så jävlans imitt hjärta...och bara känna av att hon tycker så mkt mer om min bror och bara känna sig bortglömd ibland, av sin mamma är en hämsk känsla...



det var ävenså att min bror och mamma ränsade gamla saker ifrån pappa. Och slänger mängder av grejer som bedyder så mkt för mig, gjorde mig ledsen och arg. Så sa jag till min bror '' hurru, du måste ju riva sönder alla info papper om han företag annars kmr ju någon använde den infon''. Då ifrågar sätter mamma det men sedan när min bror säger '' det har du ju rätt i'' ändrade hon sin åsikt med ängång.



Har nog aldrig gråtit så mkt den natten, kunde knappt andas och huperventilerade. Sedan kmr mamma in på mitt rum och jag förklarade läget, hon var förstående ett tag sedan blev hon arg på mig för att jag sa hur jag upplevde hur dom var mot mig...



Den natten ville jag bara dö, bara försvinna upp till min pappa,kände att jag skulle ha det så mkt bättre hos hnm. Jag sa dom orden till min mamma...nt hjälpte det blev bara värre...Men hon är hur snäll som hälst när han nt är i närheten.

jag grät senast riktigt mkt när jag mejlade min hästs förra ägare och frågade om de ville köpa tillbaka honom då jag inte skulle ha tid att rida två hästar, jag grät och grät, kunde inte sluta..

Att veta att om dom vill köpa honom så försvinner han ur mitt liv skulle vara hemskt...

Igår. Tar det från början.

Jag har ingen direkt kompis i min klass. Ingen är ju taskig direkt men har ingen vän där precis. Vi är ojämnt antal oxå. 9 tjejer. Sånt funkar aldrig i längden tror jag. Har mina kompisar i den andra klassen, och vi har typ inga raster tillsammans. Och då vet jag vad du tänker-Byt klass! Fast så lätt är det inte. Det va 2 killar som mobbade mig för kanske ett halvår sedan. Dem går i den klassen. Jag är verkligen livrädd för att det ska hända igen. Så jag vågar inte byta klass. Allt är skit, mitt liv är skit och just igår kom jag på hur jävla skit allt är. Asså, jag går runt på rasterna och bara försöker få tiden att gå. Vi har gått i skolan 3 dagar denna terminen och allt känns redan så jävla piss... Jag vet inte hur jag ska stå ut. Vet inte om jag vill leva mer. Tack för mig.

Sist jag var riktigt ledsen var när ng en kväll i vintras höll på att retas och säga dumma saker om hästarna jag red och tävlade. Jag hade stått ut med det i 3-4 år kanske. Först brydde jag mig inte alls men mer och mer så gick det inte att låta bli att säga saker tillbaka. Jag brydde mig inte om att säga till en vuxen eller lärare.dom e inte så jävla bra själva. Jag mådde så dåligt till slut. men inte fan orkar jag bry mig. Jag har alltid vetat att jag vart anorlunda än do andra i klassen. Jag har inte vågat vara mig själv jag hjar blivit krängt. Dom har nästan fått mig att tappa självförtroendet. Men varje gång dom gör det så är det bara att försöka peppa sig själv. genom att tänka på alla fina minnen i stallet. Men en kväll så hade dom gått förlångt i skolan. Jag var ensam och jag bara slängde av mig kläderna och sprang in i duchen och satte mig ner jag duchade i säkert över 1 timme. nästan 2 timmar. jag grät säkert en hel flod med vatten. Varenda gång fick jag peppa mig själv ingen peppade mig när jag behövde det. Men nu idag när vi bytt klasser är det två stycken som är jätte snälla och gulliga. Om jag sitter ng stans i skolan på rasten så sätter dom sig brevid mig och pratar. Idag vågar jag va mig själv!

När jag aldrig skulle få rida en ponny mer.

Älskade han, Frosty...

Vill inte prata om de... skriva, det är... för smärtsamt...

Det var inte så länge sedan. Jag var ensam hemma och skulle vara det fram tills midnatt ungefär.



Jag hade världens snyggaste och roligaste trvligaste kill. Jag älskade honom mer än något annat. Men sen så träffade jag en kille som jag gillade med men inte lika mycket. Och han red och tävlade, (jag med) Vi träffades på en L:A Hoppnign. Och vi hade ju träffats innan men det var då vi blev så bra kompisar. Vi träffades lite då och då. Och vi bodde ju inte så långt ifrån varandra heller typ 1-2 mil. Men min kille hade fått reda på att jag träffade en annan kille. (Som om inte han träffade andra tjejer) Men han sa att antigen skulle jag vara ihop med honom eller varamed den andra. Och det var ju det svåraste jag hade att välja på. Båda var roliga och trevliga. Men min kille var ju snyggare än den andra fast den andra var mycket snällare och goare. Jag valde inget så han gick. >efter typ 20 minuter fick jag reda på att han hade blivit ihop med en annan tjej. Jag blev så krossad. Jag har aldrig gråtit så mycket. Och det värsta var han hade blivit ihop med min bästakompis!!!

Som tur va hade jag fortfarande den andra!

Och vi är ihop idag!<3

Snygg blogg föresten<3

När min finaste vän i över sex år såldes till Finland, och med största sannolikhet så skulle vi inte träffas längre :( Flurry, den bästa av de bästa, som lämnade mig den 15e februari.

http://stalltokanbloggar.blogspot.com/2011/08/varldens-finaste-ponny.html

Idag hände det läskigaste som hänt mig! Vill bara slänga mig i någonsfamn och skrika, gråta och jag förstår inte vad som hänt! Blev förföljd av en pedofil från breviks station ändå in till lidingö centrum :( Han snackade med oss och frågade om skola och mobilinfo, skakade hela dagen och började gråta så fort jag kom hem! Världens läskigaste sak som hänt mig, sitter och gråter nu.. allt gick bra, men om inte min gamla lärare skulle ha sätt att mannen pratade med oss skulle det gått riktigt illa... Han filmade mig också, han har MIG på film! Och frågade om vi hade killar och att vi skulle köra fullt ös med dom och du fattar vad jag menar Neliie ;) Men dagen var riktigt läskig, sitter och skakar och gråter och vet inte vad jag ska ta vägen! Om du vill läsa tydligare vad som hände www.almaklingstroms.blogg.se



P.s Din blogg är fortfarande BÄST ;)



Kram Alma

För några år sedan var jag hos min farmor, det var sommarlov och det ända jag kunde tänka på var hundar. Jag ägnade ungefär 23 och en halv timme varje dygn åt att tjata och tjata utan framgång. En dag sa farmor att en av hennes vänner skulle komma hit och fika, han hade en hund, en gråhund som han brukade jaga med. Jag blev eld och lågor, äntligen en riktig hund att gå ut med och gosa med. Sedan kom han, Hun den med stort H, Boss hette han och jag blev FÖRÄLSKAD! Boss ägare lät mig pyssla med honom hur mycket jag ville och det gjorde jag. Han var mitt allt, så fin så mjuk och så levande. När han hade åkt kändes det så tomt. Jag hade för första gången lärt mig hur det kändes att älska någon, att ha någon att leva för.



Andra gången han kom till farmor hade jag glatt mig hela morgonen, han var som min hund. När bilen kom skumpandes genom allén såg jag honom, han vqar lika fin som jag mindes honom. Bilfönstret var öppet och när Boss får syn på mig kastar han sig ut genom fönstret och sedan in i min famn. Jag känner hur mycket han älskar mig också.



När de ska fara kommer Boss ägare fram till mig.

"Du tycker hemskt mycket om honom va?" Frågar han.

Jag nickar bara, han vet redan ändå.

"Du skulle kunna få honom" tilläger han med finurlighet i rösten. Jag har skaffat en ny valp som lämpar sig bättre för jakt..."

Jag bara stirrar på honom och undrar vad han egentligen sa.

"Du får honom gratis, jag vet att han får det bra hos dig!" Han ler åt mig och rufsar om först i mitt hår sedan i Boss päls. Sedan går han.



Jag rusar till telefonen för att ringa pappa, han måste säga ja helt enkelt! Men det gjorde han inte. Han hade bestämt sig, han tyckte inte så mycket om hundar, särskilt inte jakthundar. Jag kunde inte andas och jag tänkte inte ge mig. Dagarna gick och jag prövade med allt. En gång ringde farmor hem till oss. Jag ställde min vanliga fråga: "Hur mår Boss?" Hon blev helt tyst och sa sedan: "Bra tror jag.." Jag kände direkt att något var fel. Det förstärktes av att hon sedan bad om att få prata med pappa. Jag kände det direkt, Boss fanns inte mer.



I ett år efter låg jag mest hemma, i min säng, skrek och grät och vägrade det mesta. Mitt liv var slut. Pappa surade på och med orden "Det är bara en hund!" Pratade jag inte med någon på nästan 3 månader.



Jag förstår verkligen hur det känndes för dig när din fina hund dog Nellie. De är så mycket mer än bara hundar, dom kan vara allt, hela livet <3



Fastän jag numera har min egna älskade hund så ligger Boss varmast hjärtat, ingen kan någonsin ta hans plats!



Din blogg är förresten bäst ! <3 :)

Det har hänt 2 saker som fått mig att gråta själen ur mig... Första gången var för några år sen, när jag kom hem från skolan och såg mamma sitta och gråta. Stilla tårar. Min mormor, världens bästa mormor var död.

Andra gången var nu i somras, när jag förstod att jag förstört allt. Han med stort H var borta ur mitt liv för gott, på grund av mitt egoistiska och jävligt dumma jag... Åh shit, nu gråter jag igen....

För lite mer än en månad sen, på en tävling i Västervik. Brunette vägrade skritta, stog bara och vägrade röra sig.



Seriöst, jag hoppade av och SPRANG med henne! Jag ville bort från allt, sjunka genom jorden, lägga mig på marken och skrika, bara dö, slita av mig håret. ALLT!!



Helvete vad ledsen jag var. Vi får se om det fortfarande är vi nästa år, vi får se hur det går. Vi kanske helt enkelt inte var menade för varandra </3

Det första som kom upp i min tanke när jag läste det här var när vi felorade vår sommarhäst Rosita.

det avr sommaren 2009, vi hade haft henne och en till häst ute på vårt land i ca 3,5 veckor. När det var 3 dagar kvar innan hon skulle tillbaka så kom en och sa att en häst hade rymt. Såg henne helt blodig liggande ner i en lerig backe, min försa tanke var "hon har brytit benet!". Min pappa kom med bil och vi fick upp henne. Hon ville rulla sig hela tiden så trodde det var kolik först. Ringde veterinären som om efter 4 timmar och vi hade varit vid hagen och gått med henne hela tiden. Min bästa kompis var där också.

När veterinären kom så fck Rosita massa medecin och överdoser men blev inte bättre så veterinären sa " jag ger hene det en gång till med dubblar dosen igen annars finns det bara en lösning :(

Xet blev den lösningen. Pappa gick iväg med henne och jag oh min kompis tog den andra hästen. Vi gick gråtande där ifrån efetr sagt hej då till henne för sista gången...



Hon var en omplacerings häst som var 22 år. Det visade sig at hon hade tumörer i magen om höll på att sprängas. Men hon var världens snällaste häst och jag älskar/älskade henne lika mycket som mina egna nu fast det bara var "vi" 3,5 veckor :'( JAg tänker på henne varje dag när jag är här ute på landet, den underbaraste tiden i mitt liv men som inte fick så underbart slut <3



Det är det sogligaste som hänt mig. Inte så bra på at beskriva men sitter och gråter bara av att tänka tillbaka!

Det är just nu.. Tårarna bara rinner.. En av mina tajtaste vänner vill att jag glömmer henne, äldre är hon oxå.. Mår inte bättre av det. Hon var en av mina närmaste, bästa.. Som nu vill lämna mig såhär!! Tur att man har andra.. :(<3

kan du inte lägga upp den kommentaren som du blev extra ledsen av att läsa?

Kram.

jag är ledsen hela tiden... jag har en sjukdom och jag blir aldrig frisk... visserligen så syns det inte utåt! men att aldrig blir frisk tar på krafterna och att ha diabetes är inte så lätt som man tror ... men du ger mig styrka Nellie! att vilja och komma fram till mitt mål nångång i livet <3

detta var för 5 år sedan men jag blir fortfarande rörd.

Min pappa och en till skulle sätta plåt på ladugården och dom står i en korg typ som hålls upp av en lastmaskin ungefär 6 meter upp i luften.

Sen välter korgen och pappa och den andra ramlar ur.

Jag hör ambulanser och ser dom komma närmare.

Jag ser inte min pappa stå upp så jag fattar direkt att något är fel.

När jag kommer närmare ser jag pappa och den andra ligga på marken helt borta och blodiga, och visste inte om dom levde eller inte.

Jag var bara 8 år så dom sa att jag skulle gå till farmor som bor 20 meter bort.

det kom:

typ 5 poliser

1 helikopter

Typ 3 ambulanser

1 räddningsbuss

2 brandbilar

o.s.v

pappa krossade båda handlederna, krossade något i becknet, spräckte mjälten och ena njuren.

Han hade inreblödningar och var nära på att dö.

Han låg på sjukhus i 1 månad och jag var där varje dag.

Idag är han fortfarande inte bra och oppereras fortfarande.

Ska göra typ 10:e operationen i oktober nu och han har ont 24/7.



Måndag 13 November 2006

det var dagen då min pappa nästan dog, men set var också dagen han överlevde<3

Jag red min dåvarande bästaväns b-ponny dom hade hyrt. Va en tjej som hade ridit den innan mig men de hade inte funkat, så jag skulle rida tills hyrningstiden tog slut. Slutade med att dom hyrde henne igen år på år och jag red där i 3 år ungefär. Eftersom jag var med min kompis nästan varje dag, blev de såå tjatigt och vi började smågnabba. Slutade till ibland stora bråk, och dagarna efter i skolan lådsades vi som inget hänt. Allt blev så knäppt så tillslut la sig föräldrarna i. Allt blev kaos och helt plötsligt sa mamma att det räkte. Vi hade tagit tillräkligt mycket skit, "kompisen" hade sagt falska saker till sin morsa och hon trodde så klart på sitt barn. Allt sa hennes mamma till min och det blev to mutch. Jag hade spändeat4 dagar i veckan i 3år med den ponnyn... Och helt plötsligt tog det slut. Fick aldrig se henne igen. Hon va gammal, vem vet. Hon kanske t.o.m är död nu? en kvällen satt jag i alla fall och grät. Maskaran rann. och inte nog med det. Vi hade släkt kalas då. Ett samtal och sen satt jag där och grina inför HELA släkten. Jag grät hela kvällen och somnade med tårar i ögonen...

Sist jag verkligen var ledsen. Eller snarare var jag rädd. Då skrek jag nästan rätt ut kunde typ inte andas. Hella tiden satt min mamma i framsättet på bilen och sa "det här är inte bra" nästan hela tiden. Det var helt mörkt ute. Vi åkte runt och letade efter min ponny i mörkret, dom hade tagit sig ut ur hagen. Och var ute och sprang farligt nära tågspåret och motorvägen.

Vi hade ingen aning om vart vi skulle leta så vi åkte mest bara runt.

Jag har aldrigt vart så rädd satt och grät i baksättet med min syrra. Vi trodde verkligen att vi skulle fölora henne.

När dom sedan ringde och sa att dom hittat ponnyerna på en gård en mil bort från vårt stall, så blev det änu värre. Allt kändes så overkligt!



När vi kom tillbaka till vårt stall med hästarna så hade en tjej i stallet fått in en rapport från polisen att det vart en bilist som vart en hundradelssekund från att köra på dom. Då kom änu mer tårar, när man tänkte på hur nära det var att förlora vår fina lila ponny! :'( <3

den goa glada granne, han dog idag.. jag gråter inte för jag har svårt att visa min ledsenhet på utsidan men är riktigt ledsen!!!

idag när jag var som gladast kom hem från en vunnen seger- fotbollsmatch.. var allt tyst i huset pappa bara satt och stirrade och jag undrade var som hade hänt!

- jo det är en sak jag vill berätta ellinor, sa pappa!

- jaha (jag trodde de hade hänt något med mamma)

- jo det är såhär pappa ringde till mig idag och berättade att ola duvet grannen, somnade idag! han bara slocknade på en parkering och bara säcka ihop...

- (med en chockad blick) gud vad läskigt! varförjust den ola den goa glada gubben som alltid babblade så mycket. Hans fru må¨ste vara helt förtvivlad!!!

- jo, ja sa pappa! men det kommer årdna sig!

- hur gammal var han? undrade jag!

-han jobbade fortfarande och han vaqr väl runt 60!

jag vart helt skrattande, av chocken alltså och var så orolig.. jag trodde inte det var sant och jag kom nyss hem och junt nu stter jag mest och tänker... jag saknar honom så mycket!

Hm... Det måste nog vara den gråa måndagen då min sköthäst såldes. Hon stod på ridskolan där jag rider och jag hade skött henne i ungefär 1 månad. Vi hade klickat direkt och hade så otroligt bra kontakt. Hon var alltid glad när jag var där och blev alltid ledsen när jag gick. Den veckan på söndagen hade en bekant till mig tävlat henne i stallets egna dressyrtävling. Panda som hon heter hade varit jätte nervös och lös i magen. Men hon hade gått fint men de fick tyvärr inte nån placering. Men i alla fall så satt jag i kyrkans församlingshem och väntade på att min kör skulle samlas då vi skulle ha ett musikcafé. När jag satt där så ringde en kompis till mig som jag lärt känna i stallet coh säger att när hon stått och myst lite med panda så hade en av ridlärarna i stallet kommit och sagt att hon var tvungen att gå ut ur spiltan och så var det nån gubbe där också som ridläraren pratade med. De började prata om att Panda skulle vaccineras nästa gång i augusti och sen så tog de ut henne. Hon lastades och så körde de iväg med henne. När jag kom hem ungefär 6 timmar efter samtalet så brast det. jag bara grät och grät och grät i minst en timme. Jag åt inget mer den dan och inte mycket resten av den veckan. Jag förlora min livsglädje eftersom jag inte träffat Panda sen dess. Min högsta önskan som jag haft sen dess är att få träffa henne igen och få säga det hejdå jag aldrig fick säga. Jag tog mig i alla fall iväg till stallet igen och där så började jag gråta igen, dock inte lika mycket, så jag gick direkt in till min förra sköthäst Primula och grät ut mot hennes hals. Om det inte vore för Primula så vet jag inte om jag skulle leva idag. Hela mitt liv gick verkligen i spillror och det är Primula som lagat mig. Så jag är henne evigt tacksam. Det är också tack vare mina älskade vänner. Särsilt hon som ringde och berätta. De har stöttat mig igenom detta och betyder så otroligt mycket för mig.

Jag förlorade min ponny 13 juni förra året, hon tog sitt sista andetag i mitt knä, och minuten innan hade hon fått panik och trillat ihop, brutit nacke och ben, blivit blind och allt. Hon hade cancer. Det är det värsta som har hänt mig. Jag skaffade en ny stjärna, som är min bästa vän och jag kommer inte kunna hitta en bättre vän. Nu måste han avlivas, eller jag har tagit beslutet att döda min bästa vän pga att NÅGON annan har gjort denna skadan på honom. Dagarna är helt okej, men att bara se honom får mig att bli jätteledsen. Det värsta är att han vet. Men jag blir glad varje gång jag vet att han kommer få det så bra uppe i himlen tillsammans med maddie, när han kommer kunna äta gräs och hoppa de höga hinder han inte fått chansen att göra på flera månader.



Men du är så ung nellie, tycker du ska försöka se allt positivt. visst man ska inte blunda för det negativa. men det hjälper en. :)

När jag insåg att Den jag Litade på mest i världen

Inte var En del av min familj längre, Att alla våra minnen vi haft sen barnsben bara var en ända stor lögn

,Den dagen Grät jag mycket Men jag kom tilllsist på att jag aldrig mer skulle fälla en endaste tår för den personen mer ... Livet fortsätter liksom endå

hej!

vill du bli veckans blogg? kika då in på emwizy.blogg.se å ha chansen!

kram!

i maj detta år skulle jag och mitt fotbollslag på tränings läger i åsa det ligger utanför göteborg men iallfall vi var där en helg och på lördan kännde jag att jag hade sjult ont i magen ah jag trodde det bara var mensvärken så tog några ipren och så tränade jag sen så var det som vanligt trodde jag vi somnar jag och några kompisar jag vaknar mitt i natten runt 3 och mår hur dåligt som helst fryser är törrstig och skakar vågade inte röra mig typ för jag inbildade mig att det satt en flicka brevid mig sen låg jag vaken hela natten på morgonen väker jag min kompis och berättar jag jag typ kommer dö för jag mår så dåligt och vi berättar för hennes mamma ( mina fräldrar var inte med) sen låga jag och grät hela dagen jag hade 41,7 grads feber och typ ville dö lixom det ända jag ville var och träffa mamma och pappa jag blev överbevakad 24/7 svimmade en gång sen typ vid kvällen när vi skulle åka hem så mådde jag så dåligt vi fick åka in till ett sjukus typ och sen fick jag massa tableter och skit och vi fick åka vidare hem men jag satt typ och grät i bilden och tillslut fick jag träffa mamma och pappa

senaste gången jag grät var över min medryttarponny, som jag älskade mer än allt annat. hon dog i december och jag har gråtiti varje dag sen dess. kan fortfarande i fatta att hon är bort och igår skulle vi har firat ett år tillsammans :'( <3

senast när min pappa stack, för några månader sen. 60 mil iväg. bara sådär. Var så sjukt jobbigt. Hur bara kunde han välja bort sina barn mot sin nya fru?!

Sen när min c-ponny fick en senskada (vilade i ett år) . Min andra c-ponny fick svajkolapps( kronisksjukdom där hästen inte får luft) och sen har jag haft en massa annat skit med ponnysarna.... Men men, när det väl går bra är et så sjuuukt kul. Men förlåter aldrig min pappa, han lämnade oss, föralltid.

en gång nu på examen så blev ja så sjukt deppig/ledsen klarade inte av att leva då..

jag grät i mammas famn hela skolavslutningen.. det var hemskt.

Jag skulle flytta till en helt annan stad, där jag kände ungefär 1-3 personer förutom mina syskon.

Jag grät i i en hel vecka. Nästan i en månad varje kväll.. ville inte att mamma skulle se att jag grät.

det var riktigt hemskt.

Jag var på ett läger i Norge, och såg världens underbaraste kille. Han är inte en sådan snuskig typ, som byter tjej varje månad. Och han har humor. Alltså har är precis som mig. Jag blev förälskad verkligen. MEN, jag skulle bara vara på det lägret i en vecka. Sedan skulle jag hem till GBG! Har är 3 år äldre (17).

På discot kvällen innan vi skulle hem till sverige så sa jag att jag var kär i honom. Vi dansade och shiit va lycklig jag var. Men sedan kom gråten. Jag skulle inte kunna träffa förrän om ett år...



Den kvällen stod jag och grät i regnet... Min kompis stod med mig! Gud vad perfekt det skulle vara om han inte hade bott så jädra långt ifrån mig... D:



M, jag saknar dig... <3

Jag var på ett läger i Norge, och såg världens underbaraste kille. Han är inte en sådan snuskig typ, som byter tjej varje månad. Och han har humor. Alltså har är precis som mig. Jag blev förälskad verkligen. MEN, jag skulle bara vara på det lägret i en vecka. Sedan skulle jag hem till GBG! Har är 3 år äldre (17).

På discot kvällen innan vi skulle hem till sverige så sa jag att jag var kär i honom. Vi dansade och shiit va lycklig jag var. Men sedan kom gråten. Jag skulle inte kunna träffa förrän om ett år...



Den kvällen stod jag och grät i regnet... Min kompis stod med mig! Gud vad perfekt det skulle vara om han inte hade bott så jädra långt ifrån mig... D:



M, jag saknar dig... <3

Sist jag grät riktigt mycket.. Ja det har vart dom senaste dagarna, då får 15 dagar sedan förlorade jag "min" fina ponny. 2 ½ år fick vi tillsammans, och vi har färdats mellan skratt och tårar. De senaste 1 ½ år sedan har det mest vart tårar, men även mycket skratt.



För 1 ½ år sedan lekte hon med de andra hästarna i hagen, och galopperade. Vi såg inte när allting hände, men nästa gång vi såg henne... Då kunde hon knappt gå utan att falla omkull. Alla i stallet trodde att hon skulle avlivas, och att flera ställen var brutna. Vi har kämpat, och hoppats. nu 1 ½ år efter skadan (den åttonde augusti 2011) togs hon bort.. Hon kan inte gå där och ha ont, det är ett mirakel att hon ens överlevde första gången..



Glädje, Tårar, Sorg, Blod och Lycka... Ja, jag har blandade minnen och känslor för henne. Det finns inte någon ponny som kan erkätta hennes plats, inte någon! Att gråta så mycket att man inte kan andas, ja det är en hemsk känsla.. Men det är hemskare att förlora någon som man älskar! ♥



Keizer Annabel, du är älskad och saknad, allt jag vill är att få dig tillbaka. ♥

Den senaste gången va några månader sedan när jag fick reda på att min morfar hade cancer och jag grät så mycket!! Min bror frågade varför jag grät, kan han inte förstå!! När jag fick ett sms av en x-kompis och det stog, - jag är ledsen för det där med din morfar...

Jag har aldrig mer kunnat titta henne i ögonen efter det för innan hon skrev det så hade hon bara snakat skit om mig!!

Det var nydligt, vi började skolan och jag hamnade i 7A då ALLA mina kompisar var i 7C, jag mådde urdåligt och inga vänner fick jag! Jag sitter jag själv på alla lektioner och dom säger att dom tycker synd om mig, men dom bryr sig ändå inte. Jag höll inne tårarna, nu kanske jag har chansen att byta klass till 7C. Jag fick reda på att vännerna betyder mer än man tror. Fortfarande sitter jag själv och ingen uppmärksamhet får man... Det var när jag var ledsen senast... :/

jag har säkert varit ledsen efter det här, men det här jag snart kommer berätta va det hemskaste på länge, och det är det jag blir mest ledsen över när jag tänker på.



Det var när våran hund dog, 6 år gammal.

Han hette Ludde.

han brukade alltid följa med till stallet som vi ägde då, han fick springa lös där, ibland kunde han rymma och gå en egen liten promenad, ibland kom han tillbaks efter 1 timme kanske, och ibland ringde nån som hade hittat han (vi blev rätt igen kända i området, som ägarna till den bortsprungna hunden), och en gång kom han hem dagen Efter.. och stallet är ungefär 6 km ifrån vårat dåvarande hus..

Iallfall så skulle vi till stallet, han stog vid våran grind vid huset och verkligen "bad" om att följa med, vi tänkte om vi skulle ta med honom för att "han rymmer ju bara", men han stog verkligen och bad oss för han älskar att åka bil, så han fick följa med, väl i stallet kunde vi inte bestämma om vi skulle släppa ut honom ur bilen eller inte. Till slut släppte mamma ut honom och sa att vi fick hålla ett öga på honom.

Och precis som vi anade rymde han, och vi kunde inte göra något, vi väntade, någon gång hörde vi skott från skogen (det finns jakt där, eller asså såna jägare som skjuter rådjur o sånt), det Brukade vi höra.

När han inte kommit efter ca 3 timmar när vi skulle åka hem, åkte vi runt i skogen och i hus området om vi hittade honom någonstans, vi ropade och ropade, men ingen ludde, vi kunde inte göra något mer, vi knackade på hus och frågade om dom sett en svart/grå stor hund, men ingen hund.

vi åkte hem, och hoppades med hela vårt hjärta att han skulle komma hem, då var klockan ca 9 på kvällen.

vi väntade på att någon skulle ringa eller att han skulle komma hem, jag tror vi åkte och kollade vid stallet igen, om han var i stallet, men jag minns inte så mycket, det var ca 3 år sen.

Vi hade inget vi kunde göra, vi gick till sängs, ungefär klockan 1 på natten ringde telefonen, Johan (mammas dåvarande man) svarade, han pratade länge och sa "är han skadad?" och "jaha..." och sa "vi kommer förbi imorgon" & något sånt där, vi förstog SJÄLVklart att det handlade om Ludde.

Han la på, och kom till oss, vi allihopa hade vaknat och satt i mammas & johans säng, han sa typ "det var polisen, dom har hittat honom", och vi frågade "är han oskadd?", då väntade han ett tag ... "han är död", sen kommer jag knappt ihåg vad som hände.

mamma var det enda som kunde prata, jag o mina syskon var förstörda, hon frågade "va? hur?" , han sa "jägaren sköt honom, han trodde det var en grävling..."

jag var helt förstörd, jag kunde inte sitta där, jag gick till mitt rum, och tårarna började forsa ner, nu hade jag förstått vad som hänt, den trogna vännen som alltid fanns där, alltid nån man kunde gråta mot, min vän, min Bästavän, han skulle aldrig finnas där mer..

fick inte säga "ha det bra i himlen, vi ses snart", fick inte bestämma hans öde, fick inte ens säga ett Hejdå Ludde.

Det var hemskt. Jag var helt förstörd det kommande halvåret, det var alldeles för tomt, våran vakthund som Alltid satte oss först, som Alltid vaktade oss, vi behövde inte ens låsa dörren när han var där, när han försvann, låste vi varenda dörr i hela huset. Vi kände oss inte trygga, vi kände oss inte säkra utan honom. Han var en del av våran familj, en familjemedlem.



Jag tänker fortfarande nu , 3 år efter, vad vi kunde göra för att förhindra det där. OM vi nu inte hade tagit med honom till stallet, OM vi nu inte hade släppt ut honom från bilen, OM vi nu inte hade hållit ett öga på honom, OM vi nu inte hade satt fast honom i en lina..



Jägaren som sköt honom, det var en olyckshändelse, han blev också förstörd när han fick veta vad han sköt, någons husdjur, någons hund, någons familjemedlem, någons livskamrat, någons vän, någons bästavän, någons ALLT.



DÅ, var jag som absoluts ledsnast. Jag har aldrig berättat den här historien såhär tydligt förut. När jag skriver det här, kommer det tårar, känslotårar, av saknaden till min bästavän.



jag älskar dig ludde <3

Senast jag var riktigt ledsen var ett tag sedan.

Det var förra påsken, och det är det värsta som hänt mig.

Min mormor, min alldeles underbara fina mormor hade dött.

Och jag kunde inte fatta det, det finns inte ord för hur ledsen jag var då det hände.

Just före begravningen bestämde jag mig för att försöka hålla mig lugn och inte bryta ihop totalt.

När vi väl var framme vid kyrkan och jag såg den, min mormors kista...

Då bröt jag ihop helt totalt, jag bara föll ihop på golvet och började gråta, skrika, och skaka.

Då blödde mitt hjärta verkligen...



Även om det var länge sedan kan jag fortfarande ligga på natten och tänka på den dagen då mitt liv förändrades helt.



Det var av min älskade mormor som jag även fick min ponny som jag har just nu.

Han är mitt liv och mitt allt ♥

Min älskade bamse.♥

Senast jag var riktigt ledsen va när mina föräldrar skildes. det var för två veckor sen. Dom bråkade och skrek och jag blev alldeles förstörd. Har ingen kompis i skolan heller. Min bästa vän bor inte i närheten och vi har helt tappat kontakten och min bror har flyttat hemifrån för 1 år sen. I alla fall, min mamma va jätte arg och skrek att hon kände sig som en hora och allt, jag som bara är 12 år blev ledsen av att få höra sånt från min mamma. Hon skrek väldigt dumma saker till min pappa och jag satt instägt i mörkret i mitt rum och grät (det va mitt i natten). Hon slutade sina ord med "du ska få!". Nästa dag va jag i stallet för att vi skulle sätta igång ponnysarna, när jag kom hem såg jag att mamma och pappas sovrummsdörr stog öppen, då va mammas del av rummet tomt, jag fattade va som hänt och brast ut i gråt, pappa va fullt upptagen av att tyckta synd om sig själv, han har varit alkoholist.. Förra året när dom bara inte ville bo ihop men forfarande va gifta fick jag flytta från mitt hus, min allra bästa kompis och alla mina kompisar, jag bodde i det huset i 11 år. Men ialla fall, den dagen när mammas sida av rummet va tomt gick jag in på rummet och grät i timmar, i början va jag så ledsen att jag knappt kunde andas, jag tyckte inte synd om mig själv, jag har varit kamratstödjare och hjälpt andra, men ingen har hjälpt mig tllbaka, sitter alltid ensam i skolan, blir alltid dissad och har blivit mobbad i min förra skola. Jag hade deprission ett tag, kändes så ialla fall, att instängd på mitt rum, låg i min säng, grät, fick som "tillbakka blickar" låg bara och hacka tänder. Vi hade planerat att flytta till hus igen och jag va jätte glad, men det kommer inte bli så. Jag har alltid suttit i kläm mellan dom. Och ibland känns det som om jag sårar någon av dom. Det va en gång när jag va riktigt ledsen, är ledsen fortfarande förstås. Hoppas du förstår, jag ska har lite bråttom i säng då jag ska upp tidigt imorgon, så jag hoppade lite hit och dit i texten. Men men.. Jag försöker återhämta mig, jag har haft det väldigt svårt. Finns mycket mer detaljer och så men jag orkar inte berätta allt. Kram

Senast jag var riktigt ledsen va när mina föräldrar skildes. det var för två veckor sen. Dom bråkade och skrek och jag blev alldeles förstörd. Har ingen kompis i skolan heller. Min bästa vän bor inte i närheten och vi har helt tappat kontakten och min bror har flyttat hemifrån för 1 år sen. I alla fall, min mamma va jätte arg och skrek att hon kände sig som en hora och allt, jag som bara är 12 år blev ledsen av att få höra sånt från min mamma. Hon skrek väldigt dumma saker till min pappa och jag satt instägt i mörkret i mitt rum och grät (det va mitt i natten). Hon slutade sina ord med "du ska få!". Nästa dag va jag i stallet för att vi skulle sätta igång ponnysarna, när jag kom hem såg jag att mamma och pappas sovrummsdörr stog öppen, då va mammas del av rummet tomt, jag fattade va som hänt och brast ut i gråt, pappa va fullt upptagen av att tyckta synd om sig själv, han har varit alkoholist.. Förra året när dom bara inte ville bo ihop men forfarande va gifta fick jag flytta från mitt hus, min allra bästa kompis och alla mina kompisar, jag bodde i det huset i 11 år. Men ialla fall, den dagen när mammas sida av rummet va tomt gick jag in på rummet och grät i timmar, i början va jag så ledsen att jag knappt kunde andas, jag tyckte inte synd om mig själv, jag har varit kamratstödjare och hjälpt andra, men ingen har hjälpt mig tllbaka, sitter alltid ensam i skolan, blir alltid dissad och har blivit mobbad i min förra skola. Jag hade deprission ett tag, kändes så ialla fall, att instängd på mitt rum, låg i min säng, grät, fick som "tillbakka blickar" låg bara och hacka tänder. Vi hade planerat att flytta till hus igen och jag va jätte glad, men det kommer inte bli så. Jag har alltid suttit i kläm mellan dom. Och ibland känns det som om jag sårar någon av dom. Det va en gång när jag va riktigt ledsen, är ledsen fortfarande förstås. Hoppas du förstår, jag ska har lite bråttom i säng då jag ska upp tidigt imorgon, så jag hoppade lite hit och dit i texten. Men men.. Jag försöker återhämta mig, jag har haft det väldigt svårt. Finns mycket mer detaljer och så men jag orkar inte berätta allt. Kram

Senaste gången jag var så ledsen var jag MER än bara ledsen - jag hade panik, självmordstankar och ångest. 12 år gammal var jag då. Anledningen varför jag var så ledsen är inget jag kan säga öppet här, utan det är mer privat.



Jag kan däremot berätta om när min förra ponny Hugo dog, vi hade varit på våran första tävling tillsammans - en clearround på 60 cm. Vi nollade och jag var överlycklig, men senare på tävlingsplatsen dog han i en transportolycka. Detta var över ett år sedan nu, men jag saknar honom fortfarande ibland.

gråter varenda dag inom mig, eftersom min bästis flyttar till usa om någon månad! det är verkligen hemskt, även fast det kanske inte låter så.. den man delar - sorg, kärlek och glädje med, den bästa vännen man kan säga allting till, den som stöttar en varenda sekund.. den flyttar till andra sidan jordklotet och kankse kommer vi aldrig ses igen :(

senaste jag var RIKTIGT ledsen var ett tag sedan. men det var så att jag och den mest perfekta killen hade ett typ så underbart förhållande. vi skulle ttyp fira 8 månader ifall man nu säger så. och så skulle jag gå hem till han och sova över för vi skulle mysa massa. och när jag går in i hans rum så ja d ligger han o typ hånglar med min absolut bästa vän. jag bara sprang ut därifrån. grät. visste inte vart jag skulle ta vägen. jag sprang så långt jag kunde. sen satte jag mig ner och bara grät. säkert 4 timmar. han smsade förlåt säkert 100 gånger den dagen men som om jag skulle svara lixxom. min absolut bästa vän , jag känt sen dagis gjorde detta mot mig. kan inte förstå det själv. satt bara och grät. sen hittade en väldigt gammal vän till mig mej helt gråtandes. Rätt pinsamt att mötas första gången så men han förstog läget och tog hand om mig. och bara höll om en. utan han hade jag förmodligen blitt kvar där ute. gråtandes. Sen nästa dag var det skola , jag var alltid med min bästis. eller föredetta bästis. Hon gick fram och sa förlåt , jag sket i henne fullständigt. var med mathias , som min barndomsvän hette. Och sket i mitt ex. vilken idiot. och nu kan jag säga at tjag är ihop med mathias o är sjukt kär o lycklig. vi har vart ihop 1 år nu ! :)

när vi tog bort min ponny, min bästavän, som visste allt om mig, som var den enda jag kunde säga allt till, ja, min bästa vän. det var för ungefär 2 månader sen men jag gråter fortfarande typ varje kväll. imorn ska jag till stallet och rensa bort hans grejer. jag saknar honom.

när min pappa sa att jag var dålig i skolan,han krossade mitt självförtroende till 0. Han sa att jag behövde hjälp. Extra hjälp. aAtt jag inte kämpade. At jag sket i skolan. Att jag sög.

Men inget var sant som han sa jag gjorde allt och försökte,kämpade skiten ur mig. Men han blev aldrig nöjd och ni förstår inte om ni inte vart me om det. Att ens pappa skriker åt en när man bara gråter o gråter. Han skiter i en.

Det var igår. Min första ponny ever, som sedan var min systers när jag fick en annan, dog igår.

Han fick tarmvred och kunde inte räddas.



Det var så hemskt. Han hade slangar i halsen och magen, han led verkligen och blödde på konstiga ställen.

Att säga hejdå, för alltid...



Någon timme senare låg han under ett skynke. Han avlivades. :'(

Sist jag var riktigt ledsen var för typ ngn månad sen när min alldeles egna , roliga , goa , underbara kompis skrev till mig att hon hatade mig , jag var fet , äcklig och att jag skulle ta livet av mig , jag hade inte gjort henne någonting utan det var väl bara ngt hon fick för sig ... Flera sms har jag fått där det står sådanna saker , fattar inte hur hon kan skriva det , är sjukt ledsen i vart fall ...

när jag förstod hur en person som jag litat mest på bara är en stor jävla fet lögn. Vi var bästa kompisar . Hon var avundsjuk på mej för jag alltid har haft mycket kompisar och killar omkring mej .Så en dag i skolan kom hon fram och kallade mej bitch och sen knuffade hon mej så jag åkte in i väggen . Jag förstod ju ingenting , men så var de att min kille jag var tillsammans med gillade hon . Och hon var en sån som alltid hållde med honom . Hon var verkligen "kär" . Men han avskydde henne . Han var inte i skolan när de hände . Jag blev såklart super ledsen . Sprang in på toaletten och satt där länge . Sen pratade hon skit bakom ryggen , spred falska rykten och massa annat . Mina kompisar jag var med sen blev också inblandade men de vägrade att låta mej lida. De fanns där i vått och tårt . FAN vad jag älskar er !

joduu.., det måste ha varit när min förra ponny dog, grät i stort särr hela dagarna i 3 dagar i sträck?

och kan fortfarande börja gråta när jag tänker på det/honom. som nu tex..

detta hände i April, 6e April.

Har alltid sagt att om han dör, skulle jag också dö, men jag stog på mina fötter och lovade ändå, att jag skulle leva för hans skull, han var bäst, han brukade slänga av dom han inte tyckte om, vilket var ganska många, men mej slängde han nästan aldrig av, vi var sååååå lika asså, passade ihop som handen i handsken!

Oj de var faktiskt ett tag sedan jag grät riktigt mycket!

Men de var en träning, Och jag hade för några månader sedan blivit ifrån tagen/Lämnat tillbaks min förra ponny, och jag trändade på en 20 årig storhäst... Jag var så okoncenterad (som jag ALDRIG brukar vara på träningar) Och jag red som en kratta vifta med händerna och höll på... Inget gick bra. så tillslut sa ja elle näst intill skrek (haha) tränaren till min att skärpa mig och RIDA. Jag försökte så gott jag kunde. Men de gick inte. Jag hade ont i mitt knä som jag har en gammal skada i. Så när träningen är slut hoppar jag av och kan knappt stödja mig på benet!! Jag säger till mamma med gråten i halsen att de inte är de här jag vill, Jag vill rida PONNY. Jag passar inte på storhäst än. Jag har förkorta ben och tycker inte de var kul..

När jag tar in hästen i stallet och plockar av sakerna är de ända jag tänker: Jag vill inte detta, JAG VILL HA PONNY..

Men inte kunde jag börja gråta i stallet. NO tycker inte om att gråta bland folk!!!

När jag kommer hem så tar jag mina kläder och säger att jag går upp och byter om innan jag Äter!! Jag kastar mig ner i min säg och börjar stor lipa. Och säger tyst. Jag vill ha Ponny. Jag saknar Kwanza (förra ponnyn)... F*N F*N F*N..

Hela den kvällen grät jag massor i omgångar.



(De kanske låter mesigt. Men att man saknar en ponny så sjukt mycket är helt sjukt!! Nu har jag en annan liten ponny som har en stor plats i hjärtat. Visst de är klart jag saknar den gamla men man kan inte hänga upp sig på de hela livet, Då kommer man ALDRIG någon vart!!! ;))



Kram på dig nellie!!

när min underbaraste bara ljög . Min kille och jag hade varit tsm ungefär 4 mån . Vi var hur tajta somhelst . Så en dag i skolan frågade jag om han ville hänga med mej hem . Men han sa att han var upptagen . Så jag accepterade de . Dagen efter kom jag till skolan lite tidigare . Då såg jag honom stå och strula med skolan värsta fjortis . Jag blev så arg så jag skrek rätt ut och kastade min mattebok på honom . Sedan sprang jag iväg hem . Ville aldrig se honom mer . Jag kan fortfarande inte titta han i ögonen . De hä var inte längesen de hände ...

det var i somras när min morfar dog. Dom bor i stockholm, alltså ca 40 mil från oss, men mormor och morfar hade precis varit nere i skåne och hälsat på mormors bror, och så skulle morfar köra därifrån och så skulle dom stanna och sova hos oss innan dom fortsatte upp till stockholm. När dom kom hem till oss någon gång mitt på dagen så var jag inte hemma, jag kom hem bara knappt 5 minuter senare, likaså min mamma. När vi kom in stog mormor vid soffan och sa "Morfar ligger här alldeles livlös i soffan och jag får inget liv i honom" Jag och mamma sprang fram och där låg han, min underbara morfar. Det som hände sedan var ganska dramatiskt. Vi ringde ambulans men innan dom kom så lyfte jag och mamma ner honom från soffan på golvet där vi lagt dynor. Mamma tog i benen och jag i överkroppen och han var så tung... Jag minns att hans huvud låg i en så livlös vinkel när vi lyfte ner honom :'( Jag och mamma hjälptes åt med hjärtlung räddning, man får ju inte ge upp! Det tog väl cirka 10 minuter innan ambulanspersonalen kom och tog över, men det var ju redan försent. Han hade drabbats utav hjärtinfarkt. Jag är sååååå tacksam att det inte hände i bilen för då kanske jag inte hade haft mormor kvar heller. Men gud som jag grät :'( Förra veckan var vi på begravnigen. Min fina morfar, 71 år blev han. <3

Sist jag var riktigt ledsen var för 4månader sedan.. Jag läste en kommentar innan och de är precis samma händelse.. Min första ponny jasmin som hon hette , hon var först halt i över 2 månader och en dag när jag åkte till stallet fick jag ett samtal från en av tjejerna i stallet som sa att jasmin hade kolik.. Hon hade haft de innan så jag började gå med henne i paddocken. Men detta va värre än någonsin, jag kände i magen och jag bara hade den tanken på att det var värre än vad vi trodde. Veterinären kom, han gjorde allt han kunde. De var hemskt, hon kunde inte ens stå på benen då dom skakade som om de va flera minusgrader ute.. Hon va helt vit löddrig av svett. Jag höll hårt i mitt kors halsband och bad till Gud flera gånger. Jag lovade henne att allt skulle bli bra, MEN de visade sig att hon hade fått tarmvred

Det är bara tre gånger i mina 20 år jag vart riktigt ledsen, första gången kan jag tyvärr inte berätta då jag börjar gråta så fort jag skriver om det men kan säga att min lilla syster för 4 år sen då hon va 12 skulle fylla 13 blev utnyttjad av en kille som va 26 vissa kanske fattar vissa inte, men strax efter det hände något som va oförlåtligt jag och mitt ex gjorde slut vi hade vart tillsammans i 1,5 år och tre dagar efter vi gjort slut går min allra närmsta vän bakom min rygg och har sexuellt umgänge med mitt ex låter konstigt när jag berättar det för en sån liten tjej som du men jag grät konstant i mer än en vecka och bara grät, jag åt ingenting på 1,5 vecka fick massa förlåt sms av tjejen och mitt ex hela veckorna men jag orkarde inte. Jag gick ner 13 kilo på en vecka och va äckligt smal det va det inte alls kul, det va en tid jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma! Mitt ex kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för det va min första kärlek, men det va en STOR besvikelse. Jag har haft det sjukt jobbigt sen jag va 14 år men dessa tre tillfällen är dom jobbigaste. Men jag lovar man blir stark. Det va den senaste tiden jag va riktigt ledsen faktiskt!

Sist jag va riktigt ledsen va för två år sen tror jag , killen ja va tillsammans med började flirta med min kompis o sånt , sen samtidigt fick min hund cancer och jag fick ett sms om att jag inte fick rida min medryttaponny längre pga att hans andra medryttare behövde betala men inte jag , mina kompisar "frös" ute mej , jag blev kallad fetto , flaggstång , cp-barn , dampbarn , lipi osv , jag blev kallad h*ra av min kille ! jag var helt borta i ungefär en vecka , jag kunde inte koncentrera mej , jag slängde min mobil i marken så den gick sönder , jag försökte ta självmord , jag hade näsblod minst 10gånger om dan' , jag svimmade flera gånger osv . :/ dom som gjorde så detta blev så allvarligt va mina "kompisar" och killen ja va tillsammans med . min hund och alla andra som kallade mej saker skulle ja klara av , men att mina kompisar och min kille gjorde så , jag trodde jag kunde lita på dom men nej det kunde jag tydligen inte -.-'

nu hälsar vi inte ens på varandra , jag kan prata med han jag va tillsammans med men inte dom ja va kompis med !

Jag har nog aldrig vart så ledsen och rädd som jag va när dehär hände...



Det va mitt i natten, jag vakna av världens dunns. Både jag, mamma och robin (min bror) rusar upp, när jag ser att pappa inte är med så fattar jag att de hänt nåt med han. Sant som sagt, pappa låg svimmad eller nåt på golvet, mamma skriker att JAG ska ringa ambulans men jag vet inte vad jag ska säga så jag ropar på mamma samtidigt som tårarna bara rinner ner.

När jag kommer in där pappa ligger hör jag hur konstigt han andas, vist jag va rädd, ledsen men de va skönt att höra att han andas. Även fast de va riktigt tungt och att de kändes som de va sista gåången jag såg pappa.

Oj skrev aldrig klart, jag skrev om min första ponny jasmin. Som fick kolik som ledde till tarmvred, hon fick sedan avlivas. Allt hon och jag gick igenom, alla hinder vi mötte.. De finns ingen bättre än henne! De orden jag fick höra, min pappa kunde inte ens säga de till mig, han var inne i stallet och storgrät, så en annan berättade : han har gjort allt han kan och hon kan inte räddas. Han måste ta bort henne.. När jag hörde dessa orden så föll jag ihop på marken det ända jag fick ur mig var detta skriket, detta hemska skriket och tårarna bara sprutade ut. Har Aldrig någonsin gråtit så mycket. Grät i flera timmar och hamnade sedan i en depression.. jag kommer aldrig glömma denna ponny! Den utstrålningen hon hade är sällsynt. jag kommer aldrig sluta älska henne och nu är hennes namn snart intatuerat på min handled. Vila i frid jasmin VII 1991/05/21 - 2011/05/02

Har aldrig någonsin gråtit mer än vad jag grät då, jag har henne på en stor bild över min säng och hennes kam skylt under och varje gång jag ser den så fäller jag en tår, varje gång jag tänker på henne gråter jag, gråter även nu.. Saknar henne såå.

Den gången jag var rejält ledsen senast var när vi trodde att min häst hade fått en allvarlig kramp-tumör och var tvungen att avlivas stört på min födelsedag. Dock blev det inte så och den för den försvann så det var antagligen ingen tumör. Tyvärr måste vi ändå avliva honom nu om ungefär 3-4 veckor och det känns verkligen jätte tråkigt.

den gången jag varit riktigtriktigt ledsen knäckt och förstörd var när min bästa kompis tog självmord.. när jag fick det samtalet.. hade fått ett samtal natten innan jag jag missat och sms från honom där han skrivit snälla ring mig.. hade missat det.. fick ett samtal dagen efter att han låg i koma o en vecka senare dog han.. vila i frid min älskade vän <3

Senaste gången jag var riktigt ledsen var nog ungefär 4 år sedan.

När min min mamma fick ett samtal om att min mormor hade hittats på en parkering helt blodig, mamma trodde hon hade ramlat men efter att polisen gjort en undersökning och så visade det sig att min mormor blivit misshandlad.

Hon hade blivit slagen i huvudet med en sån hammare man krossar glas med på bussen.... Hon låg i koma i nästan 2 månader innan hon vaknade upp igen.

När hon väl vaknade var hon förlamad i hela vänstersidan, hon kunde inte göra något själv, Hon kom inte ihåg varken mitt eller mina syskons namn.

Att se min mormor ligga på en sjukhus säng helt hjälplös är det värsta jag har sett, jag gjorde allt för att hon skulle blir bra men efter ytterligare 2 månader drog hon ut alla sin slangar och nålar som gav henne mediciner och sa att hon inte ville leva på att andra skulle hjälpa henne, Efter två veckor dog hon.

Efter att hon hade dött ändrade sig polisen, händelsen var nu rubriceras som mord, det känns fortfarande konstigt att säga att hon blev Mördad..det känns inte verkligt.

Jag var där när hon tog sitt sista andetag...Jag saknar henne så galet mycket!



Du har en galet bra blogg nellie! du är grym i mina ögon

Jag har nog aldrig vart så ledsen och rädd som jag va när dehär hände...



Det va mitt i natten, jag vakna av världens dunns. Både jag, mamma och robin (min bror) rusar upp, när jag ser att pappa inte är med så fattar jag att de hänt nåt med han. Sant som sagt, pappa låg på golvet helt borta, mamma skriker att JAG ska ringa ambulans men jag vet inte vad jag ska säga så jag ropar på mamma samtidigt som tårarna bara rinner ner.

När jag kommer in där pappa ligger hör jag hur konstigt han andas, visst jag va rädd, ledsen men de va skönt att höra att han andas. Även fast de va riktigt tungt och att de kändes som de va sista gången jag såg pappa.



Förstå hur många tankar som åkte runt i huvet, tänk om min pappa skulle dö! Världens bästa pappa<3



Iallafall satt vi där, jag och min bror. Båda stört gråter och gör allt för att försöka väcka han. Efter en stund skriker mamma och frågar vilken adress vi bor på. Mamma va så chockad att hon glömt de, helt sjukt. Samtidigt som jag ropar adressen hör jag att pappa andetag slutar, det blir helt tyst.

Jag skriker och verkligen gråter, jag tar tillomed tag i pappa och ruskar om hela han. Robin min bror skriker allt han kan, PAPPA!!!



Då vaknar pappa, han är helt borta men han levde och de va allt som spela nån roll.



AA, du kanske förstår hur ledsen och rädd och hur många tankar som for igenom mitt huve, tänk liksom att förloa sin pappa och ännu värre, se sin pappa dö!



Nu mår han bra och de va tydligen bara en svimmning eller nånting mer också.



Somsagt har jag nog aldrig vart så ledsen.

senast jag var riktigt ledsen var för ca: 6 år sedan då jag var 8 år, klart att jag har varit med om mer senare men just då brast allt!



de började med att jag gick på ridskola och min favorit häst hete Zaphir de var nästan bara jag son gillade honom men han var hela mitt hjärta!



så jag red på tisdagar och efter träningen, så jag var inne i lackies box och sadlade av henne då zaphir va halt.



kom vår tränare ann in i boxen och frågade om hon kunde få prata en stund, vilket var klart så vi gick till hennes kontor, så sa hon vetrinären va här idag, de e inget fel på zaphirs ben, men de e ryggen de e fel på, så vi måste tyvär ta bort honom!



han e bara din att greja med idag och i morgon han e borta på torsdag!



jag mins jag bara grät var skit sur ville inte prata med någon, de va bara jag och ridlärana som viste.



på onsdagen var jag i stallet va jag i stallet hela dagen, dom fick bära ut mig där ifrån!

så när jag kom in i bilen sa ann att jag inte fick komma imorgon! de va hemskt för mig att höra, jag sov inte på hela natten sen på dagen fick jag först ett sms från ann nu fins han inte längre<333

fem min senare fick jag ett sms från min alldra bästa kompis att hon skulle flytta till onsala och hon flyttar om en vecka!



där brast de lilla som fans kvar inom mig låg i sängen i nästan två veckor efter det!



låter kanske inte så farligt men i mitt hjärta brast allt zaphir va den första hästen jag någonsin satt på!

gråter bara efter att ha fkrivit detta!

Hej!

Senaste gången jag var ledsen var för ca 2,5 år sen. då var jag riktigt riktigt nere helt krossad lessnare än någonannan gång.



jag hade haft en b-ponny i 2 år Ronja heter hon. Jag red och tävlade upp till SM på henne, när jag fick henne var hon 16 och jag 10. jag kunde inget, inget alls! hon lärde mig allt det första halvåret och vi vann våran första tävling efter ett halvår. jag sa att jag kommer dö, så lycklig jag var och bara slängde mig om hennes hals! <3 ronja var ingen super ponny utan gick LB typ men vi kämpade oss upp till SM och red B-ponnynas svåraste program som dem får gå, vi vann och hon älskade det programmet det var det bästa hon visste! sen så efter 2 år var hon 18 och jag 12, då kom det...jag kunde inte få ut mera av henne , hon hade lärt mig allt hon kunnnde och jag hade lärt henne allt jag kunnde,vi kunnde inte utvecklas mera tillsammans helt enkelt. hon var en riktig läromästare, jag rammlade ALDRIG av henne , vi galopperade och spurtade ute hon tyckte det var grymt kul och var såå snäll, hon gjorde på sin högsta höjd ETT bocksprång elr ett bakutspark om hon inte ville jobba ;) men att få sälja henne, min ALLRA FÖRSTA PONNY fans inte i min tanke. och inte för att jag vart för lång elr för tung, utan för att vi inte kunnde utvecklas mer, jag var typ prefekt på henne , hade blitt förlång inom 1 år kanske men jag ville frammåt och det var det ända som fanns, att sälja henne, låta henne komma och lära någon ny allt det hon lärt mig, och hon kunnde dubbelt så mkt nu som hon kunde lära andra. det var bäst så och det förstog även jag, det var ju såå kul att den ponnyn jag lärt mkt kunde lära en annan tjej allt det hon lärt mig + allt det vi lärt oss tillsammans. 3 stycken provred 1 av dem gillade jag. en var pytte liten, 6år. en var 10 och lika liten som jag var när jag fick ronja, en kopia av mig. en var 10 och (sorry) men hon var stor, lång och ganska bred. för stor, hon galloperade i skengalopp när provridningen var sen hoppa hon av och var klar och så gick dem. vem tror du det blev? självklart kopian av mig! dem var nograna när dem provred, ville se dressyren som vi kunnde bäst och även hoppa och det var sista gången jag hoppade på henne och vi hoppade 80cm i dressyrsadel och jag hatar att hoppa men jag gjorde det för att dme ville se. jag bara kännde kännslan att sitta på henne, vi flög, hon är/var bäst! dem fick det bli, ronja gick inte igenom första vet. besiktningen men dem ville ha henne och vi visste ju var det var, men den dumma vetrinären ville inte ge med sig om att det var en rörelsestörning som ronja alltid haft, så vi tog en annan 2 veckor senare och vipps så var hon påväg till sin nya ägare veckan efter.. jag var spänd,lesse, tyckte det var kul, glad..och när vi kommer fram så står det säker 8 tjejer och vinkar med skyltar och hoppar och är överglada ch däribland ronjas nya ägare:) det var en sån glädjerusch att känna att JAG har valt rätt hem till min ponny, hon älskar henne lika mkt som mig. dessutom fick hon bo i ett slott, ett rent palats super stor paddock och ridhus, du behövde inte ens gå ut för att komma till ridhuset, hings avdelning, valack avdelning och sto avdelning. hon var en prinsessa! jag var så glad när vi åkte hem för att jag hittat ett såå otroligt bar hem åt min älskling, min prinsessa, min andra halva! men jag grät när vi åkte för att skriva på kontraktet, jag tittade bak och såg stallet försvinna sakta...jag grät inte så mkt men jag var riktigt riktigt riktigt lessen, jag grät väll antagligen inte så mkt för att jag visste att hon skulel få det såå bar här, dem skulle hopa,dressyra busa i skogen allt! sen 3 år senare år 2011, får vi reda på att hon är triangelmärkt, vi visste inte om hon ens var i livet. för hon har fått pålagringar i ett bakben. ägarna som vi sålde henne till ville kolla upp henne ordentligt då hon blitt halt ca 1 år efter att de köpt henne då hon hade blitt halt ngr dar sen var bra. så då kom resultatet, triangelmärkning elr avlivning, jag rä gald över det dem fattade. dem beslutate sig för triangelmärkning och säljning då hon ville tävlsa men ronja fick inte det längre. vi hade sagt till dem att vi ville köpa tillbax henne om ngt hände och dem inte kunde ha henne, när hon skulle pensioneras , allt! men då får vi ett mejl, ronja är såld! jag vart suuuper ledsen och grät , nu kom nog resten av tårarna från säljningen. men vi fick ett bar besked i allt med och det var att ronja var såld till hennes gammla ägare osm tagit imot henne ifrån danmark alltså hennes första ägare i sverige:) hennes dotter och jag är dem som kommit längst med ronja. men hon hoppade henne tillochmed natinellt LA och jag tävlade SM. och hon hade en till dotter en lillasyster til ryttaren. en lite tjej på 7-8 år som nu rider ronja 3-5 dagar i veckan och tar hand om henne och där ska hon få sommna in och nu bor hon i jännköping vilket är närmare för oss då inna bodde hon i linköpning. . . så för kanske 2 månader sen var vi och hälsade på henne, hon stog i en hage med en shettis kille till kompis en hings och han och ronja passade super, dock var han inte hingstig elr så han var som en valack...:) och den lilla tjejen var lika pinsmal som jag och lika lång som jag i den åldern:) och hon älskade ronja precis lika mkt som jag, dem gick och plockade blommor till henne hon pussade henne och kramade henne lika hårt som jag runt halsen efter den dära tävlingen då jag vann för första gången. vi tog massa bilder och tårarna var påväg men jag hööt tillbax , ville inte gråta inför dem. det bästa var när vi kom , så hälsade jag på ägaren som har henne nu, det var första gången jagträffade henne och så fort jag sa ''hej jag heter josefine'' så tittade ronja upp det räckte med ''he..'' och hon spetsade öronen och kom till grinden och hälsade , hon stog vid mig hela tiden , precis som förr. som att hon kännde igen mig såå väl. vilken kännsla, det var som att hon var min och jag älskare henne lika mkt som förr om inte ännu mera om det nu går då;)<3 , nu vet jag att hon har det bra , dem har dessutom startat deras första träningshoppning på 40cm för ca 3 dar sen och det gic nog suuper, ronja hade dratt iväg till hindrena elr pinnen som låg på marken i skogen en dag berättade dem när vi var nere så minst lika pigg är hon och gald som alltid, än är inte hennes krafter slut! hon var så lite , jag fick en chock man såg att hon var gammal och inet i den tävlingsformen med dem OTROLIGA musklerna som hon hade när jag hade henne men jag tänkte bara , har jag haft henne? ;) ronja var en sådära överbra fräch ponny, inte en sån vanlig sak, utan en speciell som hade hingstnacke och mera muskler än många D och C-ponnysar som man såg på tävlingar även större. och varje gång jag tittarr på rosetterna här hemma som hänger på väggen , med bucklorna och bilder så faller man tårar och det gör jag även nu, men inte bara ledsna tårar utan glädje tårar!<3



tack för att du ville läsa , var skönt att skriva av sig! hoppas du orkar läsa allt ;))



Kram Josefine

Jag har varit ledsen från och till då min sköthäst var skadad i sitt ena bakknä och skulle opereras. Han stod skadad sen oktober 2010 blev operarad i januari i år. Operationen gick bra, men samma dag han kom hem fick han svår kolik och fick vara på Helsingborgs djursjukhus i en vecka. När han väl kom hem sen skulle han börja skrittas och in på återbesök. Efter tre återbesök och behandlingar, sa veterinären de orden vi inte ville höra och det ända som fanns att göra var att ta bort honom. Vi var inne i april sista gången och den 27 juni togs han bort. Det halvåret har varit det jobbigaste i mitt liv. I 5 och ett halvt år fick vi vara tillsammans. Min fina kille och jag. Saknaden är enorm. Kram

En kille .. som sårad mig till 100.. grät senast igår .. Jag bara bröt ihop och grät .. Killen hade *** och 2 dagar efter... ville han nt snacka längre... Det började lika snabbt som de sluta..Gillade killen som bara den .. Fick reda på att han har 1 annan brud.. eller 4 snarare.. Och han pallade inte mig ..



Kille ljög för mig hela tiden , tog hans lögner ... Kommer nog aldrig må bra igen efter de... :/

tror nog inte de funnits någon större anledning för mig att bli så ledsen. :)



Allt bra med dig? :)

Ja vart ska man börja...? För två år sedan så dog min skötponny på ridskolan i tarmvred och då var jag riktigt riktigt ledsen men inte på samma sätt som den senaste gången. I mars så lämnade jag tillbaka en ponny som jag ridit i två år. Hon har ett jävla humör och gav aldrig något gratis. Det tog mig ungefär två år att få henne i den perfekta formen och den formen hade ingen tidigare ridit henne i, inte ens mina sjuktduktiga tränare. Vi blev sjukt samspelta och jag kunde i princip tänka vad hon skulle göra men som sagt resan dit var väldigt lång.

Ellinor som hon heter har dock som sagt ett jävla humör så det gick till nittionio procent aldrig att lämna stallplanen för hon stod på bakbenen, jag kunde kalla in min tränare som hjälp och så funkade det en vecka och sedan var problemet tillbaka. När problemen kom in i ridhuset också och hon vände ut och in på sig för att få av mig (och det är ingen lätt uppgift) och vi hade en liten olycka då fick jag nog. Så dåligt som jag mådde efter det har jag nog aldrig mått förut efter som att jag misslyckades. Jag var efter det deperimerad i tre månader och gick inte att vara med. Då var jag jävligt ledsen men jag har inte gråtit sedan dagen efter hon åkte.

Sen så fick vi ta bort våran äldsta hund som vi haft sedan jag var sex år (10år alltså) pgr av att hon blev akut sjuk på kvällen så mamma fick åka till Jönköping och fick bekräftat att hennes cancer som hon besegrat i våras nu var tillbaka och nu i lever och njurar. Det kallar jag KARMA efter en grym första dag på gymnasiet. Man har väl inte tagit det till sig än men känns så dumt att något sådant ska hända när man precis kommit ur sin deprition. Skönt att skriva av sig lite nu dock....

Det var nog igår när min ponny har markerat på högerfram i en vecka, och nästa vecka få jag reda på om jag kanske måste sälja henne elr att jag inte får göra det hon älskar, att hoppa...det blev en kort kommentar och många förstår nog inte varför jag är så ledsen men gå in på bloggen och kolla mina bilder, borde inte jag vara ledsen då?

det måste ha varit tidigt i somras , när en veterinär kom och trodde att min ponny hade ett öppet benbrott och att det var risk för att vi skulle behöva alliva honom . ush , jag grät en timme efter att hon sa det , typ bröt ihop totalt och bara stog och grät i min nerdrogade underbara ponnys man . som tur är visade det sig dagen efter på röntgenbilderna att att det var en spricka i benet , och en lös benbit , och nu är han under igångridning igen :D

när min ponny blev påkörd av en bil:(

som tur är gick det bra det blev inget med hästen men vetrinären skulle komma nästa dag så man visste ingenting.

det var så sjukt hämskt

Senaste gången jag var riktigt ledsen var när jag var på ridläger. Min ridlärare sa att vi skulle gå in i huset för att hon skulle berätta en sak. Min bästa kompis sen förskolan hade tagit livet av sig. Jag fick en chock och kunde inte gråta men efter ett tag sjönk det in i mig att hon inte fanns mer

I maj fick jag beskedet om att min häst har blodcancer...Min stora kärlek, liv och själsfrände som jag har fått glädjen att dela varje dag med i 8 år ska snart inte finnas mer. Än så länge lever hon, mår gott och njuter av att gå runt i hagen och äta.



Hon är det bästa jag har, hon fanns där när mitt liv var som svårast. Hon har givit mig den bästa gåvan, hennes dotter som förövrigt är sååå lik henne.



Den dagen hon försvinner från denna jord, snart...kommer vara väldigt tung, väldigt tung...

Jag brukar alltid vara en glad person som ser på livet positivt men det finns en sak i mitt liv som får mig att gråta floder och det är min bästa vän som bor 40 mil ifrån mig.. Det låter simpelt men varje dag går jag med en klump i halsen. Hon var hos mig i 3 veckor i somras, vi åkte till gotland, liseberg och hon var med på mina meetings, hon var ALLTID där. När jag lämnade henne på tåget så rasade jag samman. Jag grät, mina tårar fick verkligen inget slut. Och sen när vi kramade om varandra en sista gång innan hon var tvungen att sätta sig på tåget så var båda nerkladdade utav mascara. Har aldrig sett henne så ledsen innan. NU när jag skriver detta (sitter i skolan) så kommer det en tår. Jag var så arg och ledsen att jag skrek över hela Kalmar station att jag hatade det jävla tåget. Det som skulle ta min bästa vän ifrån mig. Tro mig Nellie, äkta vänskap svider mer än vad man tror... Hoppas du läser detta och försöker förstå mig. :(

Jag har haft en bponny som heter Kickan i ungefär 4½ år. Hon är den underbaraste och bästa ponnyn på hela jorden! Vi har gjort allt tillsammans, dressyr,fälttävlan,hoppning,uteritter, verkligen allt möjligt! Vi var inte ute efter att bli bäst i hela världen, utan bara att ha roligt tillsammans. Kickan är en sån allroundponny, man kan göra allt med!

Men så kom dagen, jag gick till stallet, glad som vanligt och längtade efter min lilla älskling.

Gick in och hämtade grimskaftet för att hämta älsklingen i hagen.

Kickan brukar ALLTID komma travandes eller galopperandes mot mig när jag kommer i hagen, men denna dag, stod hon under ett träd, det rann ur ögonen på henne, och så sprang jag fram till henne, hon såg riiiktigt häning ut.. Försökte få med mig henne in i stallet, men hon haltade på vänsterfram...

Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, hon var ju verkligen allt jag hade..

Jag ringde till mamma&pappa och var helt förtvivlad..

Vi ringde veterinär, och jag stod bara på ett och samma ställe och var helt stum och tyst.

Så säger veterinären: Tyvärr, er ponny är halt, och har fått kolik..

Jag rasade ihop, kunde inte vara kvar längre..

Mamma sa åt mig att pussa o krama om Kickan kanske en sista gång, sen var jag tvungen att åka, jag kunde verkligen inte se min älskade ponny lida så.

Mamma och pappa o veterinären var där heeela kvällen och natten.

På morgonen ringde mamma och sa att jag skulle komma till stallet, hon ville att jag skulle se en sak.

Jag kom dit, mamma och pappa stod utanför Kickans box, jag stannade. Började genast gråta, mamma drog fram mig så jag såg Kickan ligga där, hon låg ner, såg ut som hon var död. Jag grät floooder!

Då började mamma och pappa skratta, jag förstod verkligen ingenting? Vad hände? Varför skrattar dom när min allra bästavän är död?

Mamma sa: Lilla älskling, vi kunde rädda Kickan, hon ligger bara o sover just nu! Hon är alldeles slut efter natten!

Jag började hoppa på stället, åååååååh vad glad jag blev! Smög in till Kickan, och kramade henne jätteeelänge! Hon vaknade till och la sitt huvud på min axel, jag sa; Min lilla vän, vad du skräms, vi ska aldrig skiljas åt, du är allt jag har. ♥

Mamma sa att Kickan skulle vila ca 4 dagar, sen kunde hon börja skrittas osåå, hon behövde de efter kolikanfallet..



Nu står Kickan och betar i hagen o mår gott, tänk hur det kan vara va! ;) hihi! :)

Hoppas allt är bra med dig Nellie, u go girl!

igår...jag och min kompis låg ute på altanen och kollade på stjärnorna...då började jag storgrina asmycket, för att jag saknar Ojessi, en häst som stog på ridskolan förut, världens finaste för mig... imorgon är det 3 månader sen de tog bort henne... Jag saknar henne mer än något annat, jag kommer aldrig sluta älska henne. hon är den ablolut bästa hästen i hela världen.skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka.

klockan var kanske ett på natten då så båda jag och fanny,min kompis låg ute och grät och frös asmycket...

kommer aldrig sluta sakna henne, kommer aldrig sluta älska henne.

När min farmor dog och när morfar fick en stroke!!:(

Hösten 2010 när min katt blev väldigt sjuk. Hon fick skyhög feber och svullna lymfkötlar. Veterinären tog biopsi, blodprov allt möjligt men dom hittade inte vad som var fel.. Dom gissade ett tag på leukemi(blodcancer) som inte har något botemedel.. Sen som av ett mirakel blev hon plötsligt bättre. Hon började äta och dricka, kötlarna blev mindre och febern försvann. Då blev jag riktigt lycklig, så lycklig att jag grät.



Sen har vi ju för 4 år sedan när min katt dog. Hon hade varit en del av familjen sedan jag var 5 år och jag älskade henne av hela mitt hjärta. Plötsligt började hon kräkas upp maten och vi åkte in till veterinären. Dom tog hennes värden och dom var inte bra.. Hennes njurar var väldigt nedsatta och hon var på dropp i två dagar, innan dom ringde och sa att njurarna hade lagt av helt, och att vi skulle ta bort henne. Jag fick veta det på vägen hem från skolan och samma kväll åkte vi in och såg henne ta sina sista andetag. Min syster kom hem från jobbet senare och visste inte om vad som hänt och att se hennes leende förvandlas till tårar var också väldigt hemskt. Jag gråter när jag skriver det här, såret är inte helt läkt än.. Hon var bara 4 år gammal, och några månader senare dog hennes mamma(vår grannes katt) av samma sak..

när vi sålde min förra c-ponny för ett par veckor sedan, lipade i flera dagar och gör det fortfarande ibland..

din blogg är grym!:)

Svårt, jag sitter och äter risifrutti nu. Känns som att killen inte gillar mig längre, alla hästar som alltid haft största platsen i mitt hjärta försvinner och jag bråkar hela tiden med pappas tjej, (dock ska dom flytta isär nu) och jag gråter minst 1 gång om dagen. känns ändå skönt att skolan börjat nu så man får annat o tänka på och massa skit. Allt går upp ner och det är svårt att förklara hur man egentligen känner! Men ja, senaste tiden jag var riktigt ledsen är svår att säga, det kommer hela tiden...

för ett tag sen,

då jag om min kille gjorde slut..



orkade inte skriva mera, men du kanske fattar hur det känns, riktigt hemskt..



&när alla mina vänner var emot mig, för ett år sen ungefär, varje gång jag kom hem från skolan grät jag sjukt mycket.

var var på jag ville ta livet av mig.. !! :'(



kolla min blogg förrensten om du har lust ! :)



kram

jag måste bara veta vad hände på nyår? va de då du dumbade den senaste killen du hadekommer inte ihåg nammnet hehe ??

sist jag var riktigt ledsen var den morgonen då jag fick reda på ALLT. 2008, djävulsåret alltså, jag gick in i mammas rum och skullekolla om hon var vaken och det var hon, hon grät, jag fattade inte. Frågade vad det var med henne, men fattad einte riktigt, var liten och hade väll konstiga frågor, men jag fattade inte, började väll ställa frågar typ: har morfar dött? sen kom jag till den där frågan: Älskar du pappa? Så blir det en liten tystnad. ''Jag tycker om din pappa'' då fattade jag, detta kaninte vara sant, Tycker om? Det räcker inte. Sen berättade hon att hon var kär, i en annan man, det hade hon vart ett tag, 1 år kanske, vad vet jag hur länge dem hade ¨hållit på, pappa visste om det, han vilel kämpa för våran familj, jag kände mig dum som inte hade fattat något innan. OCh sen då? VILKEN JÄVEL ÄR DENDÄR TYPEN, det var någon på hennes jobb och denna någon var inte vem som helst, fyfan, EN PERSON SOM JAG, min bror och min pappa hade träffat flera gånger, jag hade vart vid hans stuga, pappa hade spelat tennis med honom, han hade en fru OCH HAN VAR EN GAMMAL GUBBE! Hur jävla dum i huvudet kan man vara? Bara klampa in i en annans familj, där två barn finns, som han hade träffat förut och träffat och typ var lite kompis med min farsa, så jävla fegt att det finns inte, dessutom är han typ 20 år äldre :@ jävla gubbjävel! tror ni pappa fortf e kompis med han? nää absolut inte. pappaa , jag o mamma satt i soffan och pratade, allt var så jobbigt, dem had ekämpat för att hålla kvar familjen ju och nu blir det såhär. Pappa hade tydligen frågat henne kvällen innan om hur det var med dendär gubben, dem hade varit på nån jävla bolwling med jobbet med flera och hade de inte vart så hade familjen kanske hållt lite längre iallafall, kanske därför jag suger på att bowla. Det var så jobbigt, tur att jag hade en gullig liten katt som gav livet en mening. Gud hur jag grät o dte värsta var nästan att se pappa så ledsen, han föll typ ner på golvet, det funkade inte längre liksom. Och sen då, va hände? nu bor jag ihop med hnm dendär gubben när jag e hos pappa, ibland funkar det, men vi går inte så bra ihop, han tkr typ att jag är en bortskämd unge, sen ska han jämt komma med tips om saker och verka bäst, han känner inte ELin, han tror han gör det, han känner bara Felin. det är så mkt att jag ska hjälpa till i huset hit o dit att man måste de, inga problem alls att hjälpa till liksom, men varför ska jag hjälpa den och låtsas som ingenting hänt mot den som var med och förstörde familjen alltså, sen är de inte jag som har valt att leva med honom liksom? En gång var jag väll lite extra störig när han frågade något, typ nåt om jag hade gjort nåt på fjärrkontrollen eftersom tv cpa, en såndär småsak, känns som han jämt tar förgivet att jag har gjort fel, men min broder gör ju nästan jämt rätt. Så sa hantyp: VAd fanär du så störig för? Vad har jag gjort dig. Ungefär. Feg som jag är vågar jag aldrig skrika ut, berätta för någon vad jag tkr, men jag kan säga attjag hade bra lust att sparka hnm och skrika: Vad du har gjort? Nejmen, har du glömt det, det är ingen liten sak man glömmer och bara stryker ett streck över?

men jag erkänner IBLAND kan han vara lite rolig oså, men ändå, jag kmr aldrig kunna förlåtaa...

Senaste gången jag var riktigt ledsen var när foder min b-ponny brnute, att jag itne fick ha honom längre för mina föräldrar, de ville ha en häst och jo.. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var med den tiden, från att vara på botten till att gå upp till toppen, varje gång jag såg honom log jag och hela jag blev varm. Nu har det gått sen 19 April detta året, och jag saknar honom fortfarande. Men de kvällarna jag lämnade honom, jag grät så jag trodde jag skulle dö, fick näseblod och allt.. Börjar gråta bara nu när jag skriver det. Då var det olycklig kärlek också.

Ingen kommer någonsin att ta hans plats, han kommer alltid vara mitt allt.. Han gav mig ett minne och jag älskar honom mer än allt annat.

Han är och kommer alltid vara min bästa vän, även om vi går skilda vägar.

Det var så hemskt.. jag och min absolut bästa vän var ute och red och hade roligast på så himla länge. hon är lite tävlingsinriktad och vi "tävlar" ganska ofta med hästarna.. de var så ansvarlöst! vi drog en galopptävling, och hon drog om mig och min c-ponny på sin 18 d-ponny. mitt i en riktigt skarp kurva kommer en bil farandes, och varken bilen eller felicia(min vän) och hennes häst hinner bromsa. tur i oturen så möts de liksom i kanten, och båda överlevde mirakulöst.. med ett bruten ben för felicia och nått revben... hästen klarade sig men är nu sällskaps häst. de var den värsta tiden i mitt liv. skulden efter det som hände

Sist, jag var riktigt ledsen på riktigt var när min hyrhäst Carras fick somna in. Kvällen innan hade vi haft den bästa träningen, vi nånsin haft (han var lite som en ål/banan att rida) och han var riktigt fin, på både dressyr och hoppträningen! Iaf, dagen efter hade jag stalltjänst (man har det på min ridskola om man är hyrryttare) och såfort jag gick förbi honom vände han på sig med sina underbara ögon och gnäggade lite lågt för att jag skulle komma :')

Jag fixade man, hovskägg och svans lite senare, precis innan vi släppte ut dom. När det var gjort gick jag och mockade. Och jag märkte att det blev springigt i stallet och då frågade jag helt enkelt vad som hänt. Jag fick då svaret att Carras hade gått omkull i hagen och skadat sig ordentligt. Jag fick panik och började gå ner mot hagen där dom stod och håll i Carras som då bytit höftbenet var helt galen av smärta. Jag hamnade i chock, och dom tvingade mig att åka hem. Han somnade in nån timme efter att jag åkt.. <'3

Att se sin bästa vän ha så ont som han hade, det går inte att beskriva.

Förlåt om det blev långt men, det gick inte att göra kortare!

Senaste gången jag var RIKTIGT ledsen var för 1 år sen, 2 månader och 10 dagar sedan. ( Har självklart varit ledsen imellen men det här var stort )

Då tog vi bort min B-ponny Otto pga fång.

Han hade haft det förra sommaren också, men då fick han boxvila och massa medicin..

Men förra sommaren ville vi inte att han skulle lida något mera..

Men det jag ångrar sjukt mycket är att jag inte var med honom när han somnade in..

Och efter en vecka efter hans död, så fick hans hagkompis & bästakompis (HÄST) en hjärnblödning på ett mysko sätt, så även han fick åka upp till trapalanda!

Så nu är dom där tillsammans!



Men Otto kommer förevigt vara min bästavän!

Senast jag var riktigt ledsen... Blev dumpad av min pojkvän, jag tyckte allt var bra, men inte han... aja, han dumpade mig, och veckan efter det såg jag honom med sitt ex... Då brast det totalt, kan ännu idag deppa ihop totalt för det.

Idag har vi ingen kontakt alls, de gånger jag sett honom, håller jag mig bara undan.

näe, nu börjar jag gråta igen...

Kram på dig Nellie <3

Det var nog när vi forade midsommar hos min bästis och hon har några hästar hemma hos sig och jag brukade alltid rida en av dom när jag var där och hon hade varit sjuk ett tag och så mitt på midsommar så kommer vätrinären för att kolla till henne så hon inte blivit sämre och det hade hon-.-



Hon fick åka till Strömsholm djursjuk hus och allt var piss!



Tillsalu vi dom hämta henne och jag var med och transporten hängde med dom skulle hämta hem henne.

Gud vad glad jag blev.



och nu tillslut så skulle hon avlivas om hon blev sämre på riktigt jag klarade inte att förlora en till pga min förra sköthäst gick bort tidigare i år.



Men nu mår hon bättre och jag ska få börja skritta igång henne :D



<3333333333333Din blogg är en stor favorit blogglistan;D

Sist när jag var riktigt, riktigt ledsen var för ca. ett år sedan när jag skulle ta in hästarna från hagen på kvällen. Det hade regnat & det var ganska blött i stallgången. Öppnade till hagen & hästarna fick gå in själva. Min egna ponny halkade på en blöt fläck & fastnade med 2 ben under en boxdörr. Han fick panik, slet bort skinn & hud för att komma loss & jag bara skrek & grät & visste inte vad jag skulle göra, jag var helt själv & det fanns ingen i närheten. Försökte hjälpa honom men han sparkade vilt med dom benen som inte satt fast. Ringde mamma, hon kom & vi ringde veterinären som kom fort & vi visste vad som skulle behövas göras.. det var det hemskaste jag varit med om & jag är fortfarande jätte ledsen över min ponny & det värsta var att det var mitt fel..

sist jag grät som va när min katt hade blivit påkörd.. jag var i stallet en morron och detva fint väder sen när jag ska lämna ponny kommer mamma efter med bilen och ser hon att hon är ledsen , jag frågar vad som hänt då sa hon att min katt prickis hade blivit påkörd men att han mådde bra. och jag bröt ihop deräkt slänger igen dörren och springer till grindöppningen till hagen och bara skrik gråter. sen hoppar jag in i bilen och ligger bara i sätet och gråter sjukt mycke hela vägen och när vi kommer hem vågar jag inte gå in så jaggår ner på gräsmattan och gråter och sen kom vår andra katt och trösta mig, till slut våga jag gå in när jag lungnat mig lite och då sitter han vid altan dörren och jag tar upp han och börjar stror grinar .. men som tur klara han sig utan skador.



en annan gång va när innan jag skulle fylla år så önskade jag min foderponny i pressent och mamma hade fixat allt och jag visste inget om de , sen kommer hon till mig när jag ligger i soffan och säger : jag måste säga en sak. så berätta hon att jag skulle få henne men hon hade gått igenom besiktningen och så fråga mamma om hennes gamla skada till vetrinären och hon hade en liten knöl där och det kunde va spatt.. mamma grät jag STORgrät och hennes box skulle vart inslagen med ballonger och allt men det blev förstört. på tisdagen nästa vecka ringde mamma till vetrinären och fråga om vi kunde komma på onsdan och det kunde vi. vi åker på morgonen och sen kommer vi fram och då är det värsta kvar.. dom tar många bilder sen är dom klara och kollar på dom. jag går till mamma och hennes kompis och tar ponnyn och står bara där. sen kommer han ut tyst och ser ledsen eller ser inte glad ut iaf , och så säger han .. detär helt bra ingeting syndes det ser jätte bra ut grattis hon är din och då blev jag sjukt chockad fatta inget.. men nu är jag världenslyckligaste tjej på jorden med den finaste ponnyn och pojkvännen man kan ha :D



förlåt om jag tog din tid nellie, men du är bäst tjejen fortsätt kämpa!!:)

sist jag var ledsen, eller RIKTIGT ledsen var när min lillasyster gick bort i cancer. Det var för ungefär ett år sen och hon var bara 4 år gammal. Hon var en glädjespridare som ville alla väl. och visst, hon kunde vara väldigt jobbig ibland, men hon var ju ändå min lillasyster som jag älskade. men jag insåg inte riktigt förens jag förlorat henne vilken otroligt bäst syster jag har/hade .. jag saknar henne otroligt mycket fortfarande och än idag kommer det några tårar ibland. livet känns så tomt utan henne. så till alla er med syskon, var inte dum eller nåt mot dom, hur jobbiga dom än kan vara ibland. man vet inte hur länge det varar, det kan man aldrig veta.

min syster var bland det bästa jag hade, det har jag insett nu.



och tack nellie för att du har en sån grym blogg, för jag blir GLAD av att läsa den! och kolla på dom superfina bilderna på dig & stella, ni är så otroligt fina tsm!

mina förädrar skilde sig nyligen och båda har träffat nya. min pappa träffade en tjej som jag inte kommer överrens med ett skit! dom flyttade ihop med varandra och köpte hus redan efter 3 månder och då var dom redan förlovade. redan där mådde jag dåligt. inte nog med de så fick jag utskällningar av min pappa då hon gjorde fel. med andra ord fick jag skulden för saker jag inte ens gjort. och de har hänt måånga måånga gånger! det slutade med att jag inte bodde hos min pappa på 8 månder. jag träffade honom inte ens. vilket jag mådde väldigt dåligt över. jag bodde då hos min mamma på heltid men även vi började bråka tillslut. det slutade med att varken hon eller pappa ville att jag skulle bo hos någon av dom och jag ville inte bo med dom när de bara va jag som fick skit. slutade med fosterfamilj. :(

min granne var två sekunder från att våldta mig. Han tog självmord.

för jag ringde polisen. nu e hans söner efter mig, och jag får inte gå nära deras väg som ligger nära oss.

två killar i min klass putter in mig i skåp. tar mina saker och låser in mig på toa.

och jag äter inte frukost längre. för dom säger jag är ful o äcklig.

ofta svimmar jag för de.

min farfar dog i våras och då blev de inte bättre.

många tycker jag ler mycket och så. men ingen vet egentligen vilken tyngd jag bär på varje dag, men jag har lärt mig att koppla bort mig själv. så jag inte känner nåt. brukar dränka mig i musik, tror jag har tinnituss (stavning?)

jag orkar inte leva

men vågar inte dö.

kram

När drogerna tog livet av min bror..

när min andra bror 3 månader senare ska bli pappa, jag skulle bli faster.. Men läkarna drog sönder barnet vid förlossningen..

Att behöver gå igenom 2 dödsfall på bara 3 månader va för mycket.. vet inte hur jag klarade det. Jag tror det va tack vare min pojkvän som var den enda som brydde sig om mig, han som höll om mej hårdast under den tiden.. <3 Men mitt liv rasade samman ännu en gång när det tog slut mellan oss en månad senare..

Det enda som finns kvar efter allt är mina 3 hästar <3

Sist jag var riktigt ledsen var när jag fick lämna min bästa vän. Min alldeles egna ponny Michel.

Han hade så ont i benen och mådde inte bra. Och inte blev det bättre av att min shettis hastigt bröt benet i hagen och dog dagen före. Det är det värsta som hänt mig. Förlora sina bästa bästisar på 2 dagar :(

min kompis pappa dog i en olycka i höstas jag var hos min kompis efter skolan, vi var hos henne sen kommer polisen och knackar på vi hörde inte vem det var först sen så hör vi min kompis mamma falla i gråt , dem var skilda. Julia och hennes bror går och kollar vad som hänt eller jag går med också så får vi höra att han hade dött. dem faller i gråt och jag med men jag visste inte vad jag skulle göra för jag vet hur mycket han har kämpat för hela familjen och han vart så gryymt ledsen när inte familjen längre skulle hålla ihopp för dem skulle skiljas. Dagen efter fick alla veta och jag hade vart hos min kompis hela dagen och vi hade pratat en massa! jag vet hur mycket han betydde för henne och dem umgicks så himla mycket varje dag. jag kan aldrig föreställa mig detta som hänt henne, min pappa betyder massor, hennes betydde massor!

Asså et var nog när min c-ponny dog. Det är typ ett år sen......jag gick ut i hagen på kvällen, det var helt kolsvart..... Hon bara stod längst bak i hagen och hängde med huvudet. jag gick runt henne och då såg jag att hennes ben var brutet. Sen gick att skit snabbt. efter en kvart kom en veterinär och avliva henne. Kommer ihåg sista gången jag kramade om henne. Jag ville bara dö!!!! Jag saknar henne otroligt mycket....... det är typ en sån sak som man inte tror skulle kunna hända. Man bara går ut i hagen och hästen står där, nästan död..... Hemskt. jag såg benet också. Så hemskt!!! Men nu kan jag leva med det....livet måste gå vidare. Men jag kommer alltid att sakna henne <3

jag har 3 gånger då jag har gått sönder, eller 2 iaf och de andra lever jag med just nu .

1 gången var den 18 juni 2006 då min mormor blev mördad.. jag var bara 9 år och resan genom de har varit så jävla tuff! Att leva med en saknad så stor är obeskrivlig. Hon stod vid min sida sen jag föddes och var mer än mormor lix. Nu vakar hon över mig med sina fina vingar istället och jag får leva med det..

2 var den 22 april 2011 då jag & min kille gjorde slut efter ett 3 årigt förhållande. Jag gick sönder på mitten & hade samtidigt ett brutet ben så allt bara gick åt helvete, men jag kom över honom men det tog tid. han var en skit egentligen ..

3 gången var inte för alls länge sen, 1 vecka kanske.. Min blivande kille, killen jag har på G ja vad man nu säger berättade för mig att han har lungcancer och har ca 2 år kvar att leva .. FML men jag har sjukt fina vänner som står på min sida dag som natt !

kram

Senast jag var riktigt ledsen var för kanske tre veckor sen men jag fortfarande ledsen över det!

Vi var på vårt sommarställe och våra kompisar hade sin kusin med sig. Han var snygg, snäll, mogen, lång och hade bra humor. Vi skulle var på vårt sommarställe i 5 dar. Första dan var inget specielt men andra dan skulle dom på middag hoss oss. Han sa men gud vad snygg du är! Och dom orden värmde värkligen. Jag blev riktigt kär i han. Dagen efter kramade han mig när vi stod ute i vattnet och det var en lång och härlig kram. Dagen efter höll vi varann i handen. Och han beskrev hur hans dröm tjej skulle va och han beskrev mig då. Han visade att det värkligen var något mellan oss. Sen kom sista dagen. Och det var presic innan dom skulle åka då frågade jag chans! Han blev lite röd i ansiktet och han sa det dära hämaska ordet nej. När han sa det då känndes det som att han slog mig på käften. Efter det gick han jag stog kvar och bara kollade på honom när han gick iväg. Hitt hjärta hade rivits isär av en kille som jag var så sjukt kär i. Ock nu tre veckor senare påstår han att han inte känner mig. han skriver inte hej ens på fb. jag har gråtit flera dar efter det här. Om du vill veta exakt hur jag känner mig sök på petter-längesen och fonky fresh-ibland på youtube. I LOVE YOU MARTIN 4-EVER!

brukar inte ta upp de här så ofta efter som de va 5 hela år sedan till och med 5 och ett halvt..

men sista gången jag grät så ja skrek och bara kastade saker ville bara va ensam, pratade inte med någon, inget kunde hjälpa mig jag var helt off en vecka om inte mer efter de som hade hänt, jag bara låg i sängen och grät, hela nättera, om jag somnade drömde jag massa mardrömmar, de va verkligen hemskt. de va sommarlov, och min syrra hade haft caanser i kanske 1 år, hon va 14 alltså lika gammal som jag är nu. Jag sa hej och kramade om henne på morgonen, sen gick jag ut med hundarna med min andra syster... och när vi kommer hem ser jag pappas (mamma och pappa är skilda och va hos mamma) så ser jag hans bil stå på parkeringen, jag fattade att något va fel, och sprang upp... även min kompis malin va med.. jag började springa, och när jag kommer upp står dörren uppen jag hör mamma gråta så hon nästan skriker, och pappa desamma.. jag kollar mot systers säng, och där ligger hon helt livlös, de va de värsta som kunde hända mig.. mamma tar min hand och säger att jag ska gå fram till henne.. men ja vågar inte, hon va helt blå om läpparna hon va inte samma person.. jag sprang till hallen tog på mig skorna och bara sprang, satt mig vid ett träd, där ingen kunde se mig och bara skrek och grät. mamma ringer på mobilen, och säger att "likbilen" ska komma och att vi barn skulle hem till min moster, som hon grät då har jag aldrig aldrig sett henne.. och min andra syster som är skit kaxig mot mig i vanliga fall, va helt annorluda alla va helt off, ingen fattade nånting.. hennes begravning var de värsta i HELA mitt liv verkligen, glömmer de aldrig hur jag satt där, vi fick ta med oss en av våra hundar in i kyrkan, för de va hennes hund, där satt jag på golvet och kramade "daisy" som hunder heter, och bara grät hon var helt blöt, ska jag tala om... så nu när jag mår dåligt, de finns många som säger " jag vill dö " men jag tänker bara på min syster hade hon kunnat leva hade hon gjort de, en vecka efter hon dog, började skolan, men jag vägrade vi bokade en utomlands resa, så vi skulle få komma bort lite.. jag försökte va glad, men lyckades inte så speciellt bra!, men nu när jag tänker på de, börjar jag såklart fortfarande gråta, men hon har de bättre där, älskar henne sjukt!

kram på dej nellie!

Det var ungefär ett årsen. Jag fick reda på att min foderhäst var till salu. Jag grät och grät jag kunde verkligen inte andas. Det var hemskt. Min mamma började gråta, jag fick panik och usch. Han skulle åkt den 18 september tror jag att det var, eller Augusti. Men han stannade kvar. Han är kvar och jag är evigt tacksam och jag älskar honom något enormt. ♥



Sen i början av sommaren typ, då var det ett läger och jag blev kär i en kille. Jag blev äckligt kär. Jag gick ut i skogen och grät, jag skrek. Jag kan inte beskriva men jag typ fall ihop för jag insåg att jag verkligen älskade honom. Ingen förstog, jag kom försent till grejerna vi gjorde och alla väntade på mig. Men inte ens min bästa vän frågade var jag hade varit. Sen berättade jag för en av mina barndomskompisar att jag tyckte och honom, och hon tyckte då om en annan kille. Sen för inte alls länge sen läser jag att hon har blivit tillsammans med honom (den jag gillar) Men det konstiga är att hon sa att hon inte skulle kunna bli tillsammans med honom för det vore grymt taskigt mot mig! Sen blir hon det. Och hon är så jävla falsk och hon går och blänger på mig i skolan, hon har berättat för alla sina kompisar hur ledsen jag är över dethär, och för killen också. Han visste inte att jag tyckte om honom. Hennes ursäkt var att hon inte trodde att jag tyckte om honom längre. Men vafan?! Det gjorde så jävla ont och jag kunde inte sluta gråta. Vi träffades idag och hon tänker sig inte ens för. Men jag pratar inte med henne eller något. Hon vill att jag ska förlåta henne och att vi ska bli kompisar igen. Vi har bråkat så många gånger och vi har blivit sams. Men jag vill inte det längre, jag orkar inte ta emot skit gång på gång. Jag klarar nog inte att bli riktigt kompis med henne igen. Kommer aldrig mer lita på flickan. FYFAN säger jag bara.

Förra året var jag sjukt ledsen. Jag fick veta att min pappa hade försökt ta livet av sig,men lyckades inte... Det var hemskt att inse att han bara tänkte lämna oss. Efter det skildes mina föräldrar och pappa blev deprimerad och fick ligga på sjukhus av och till i ca 3 år. Jag och min syster fick klara oss jättemycket själva för mamma jobbade. Men nu när allt hade ordnat sig fick jag ett samtal i förrgår. Det var pappa. Han sa att min kusin tagit självmord. Jag blev så grymt ledsen. Tänk att han inte finns längre. Och då tänkte jag.. Om pappa hade lyckats ta självmord hade han varit död nu... det hade jag aldrig klarat av. Men jag har två underbara vänner som jag alltid kan prata med allt om, hade det inte varit för dom hade jag kanske inte heller orkat leva...

senaste gången var nog den 8/6-11. Ungefär vid 2 tiden, då sprack min värld.



Min ponny hade sedan dagen innan(8/6) vart halt på något utav fram benen, det var väldigt oklart vilket. Tornado hade aldrig vart skadad eller sjuk innan det.

Så vi bestämde oss för att åka ner till djursjukhuset dagen efter. Jag gillar inte det stället, visst att man får hjälp, men det känns inte bra, men är ju där för en andledning liksom.. Efter att dom kollat på honom så mådde jag illa, kunde inte stå still , tills veterinären sa "han har fång.." där sprack verkligen allt, jag kunde inte längre stå på mina egna ben, jag brast ut i världens gråt. Andades häftigt och gick runt i cirklar. Vi lastade förstiktigt gråtandes och mamma gick för att få medicin och papper på hur vi skulle ta hand om honom, medans jag stod i transporten och lipade sönder mot min ponnys huvud. Jag hade svårt för att se in i hans underbara bruna ögon, för dom hade ont, hela han hade ont.

Efter två veckor med nästan ingen mat& boxvila var det inte samma dressyrponny ,han var smal, och deprimerad. Vi åkte tillbaka på återbesök. Ett hopp kom, då allt såg vääldigt bra ut, som ett mirakel så var han frisk. Men 8 tuffa veckor hade vi framför oss, med rehab. Mitt sommarlov var 9 veckor, så inte på hela sommarlovet kunde jag rida, bara skritta och traven dom sista veckorna. Jag satte igång honom fullt ut dagen före skolan började. Fattar ni?! hela sommarlovet.. Även om det tillslut går bra, och vår första start sen den 28 maj, så var det fruktansvärt. Dom två veckorna han hade boxvila visste man inte hur svårt det var, man grät varje dag, varje kväll. Jag och min mamma grät tillsammans, och det kändes så fruktansvärt jobbigt att se henne gråta. Men vi lovade varandra att kämpa tillsammans för tornados skull, och look at us now liksom. Ska starta DM regionalt (dressyr) på lördag. Jag är stolt över min&min mammas insats med min ponny, men oron ligger kvar, föralltid. Jag ska göra allt för min ponny, för att jag aldrig ska kunna kolla i hans underbara bruna ögon och kunna se smärta, utan jag ska alltid kunna se ren lycka och en smärtfri ponny.

Sörbys Tornado, jag älskar dig livet ut, vi är starka, det har vi bevisat!

tack nellie för att jag fick skriva av mig, hållt det inom mig så länge nu..

sist jag avr riktigt ledsen avr när min bror ble påkörd :( Han skulle åka till landet med sin moppe så såg inte ne tant honom så hon körde rakt på honom och han fick hela moppen på sig :(

Allra ledsnast var jag nog för lite mer än ett år sen när mamma sa att jag började bli förstor för min medryttarponny o herregud vad jag grät, jag kunde inte sluta gråta

Jag hade hittar alla knapparna på honom och det började bli riktigt roligt!! Men det tog slut jättefort

Men idag rider jag en annan häst och ponnyn står för tillfället kvar i stallet och jag tar in honom och borstar och gosar fast nu ska han flytta fast inte långt så jag hoppas på att hälsa på ofta



Sen var jag ju mobbad trean, fyran femman och sexan och ponnyn hjälpte mig genom detta jag levde för honom! Så han betyder sjukt mycket för mig!! När han inte finns vid liv längre så kommer jag längta tills jag kommer till nangijala!

( vet att det ska vara trapplanda men jag vill återförenas med honom nät jag dör så nu är det nangijala)

när min pappa dog för 1 år sen...

Jag minns två gånger, det var dels i våran när en häst jag älskade så jävla mycket avlivades... Jag bara grät och grät och grät, och sen så var jag tom i flera veckor... Fyfan va hemskt det var...



Och den andra gången var när jag var på ridläger i nio dagar i somras, jag hade en ponny som betydde sjukt mycket för mig. Och så sista gången fick jag reda på att hon var sjuk, halt och jättehängig. Det kanske är fånig men då bara grät jag, grät,grät,grät och grät. Fyfaaaan..

jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. det har hänt så sjukt många gånger! jag är inte ån person som vill gråta inför alla, utan gråter mest när jag är för mig själv.. men oftast "trycker" jag bort tankarna och låtsas att allt är bra, med ett fake leende på läpparna. men då kommer det alltid stunder när det blivit för mycket, allt går inte att trycka tillbaka utan tårarna bara rinner ut. En av de senaste gångerna handlar om en underbar b-ponny! jag skulle börja i en hoppgrupp, jag var sjukt glad! sen fick jag en jättesöt ponny.. men den hade aldrig hoppat förut, den var 6 år. jag ramlade av när jag "provred" men blev sedan överlycklig när jag fick börja ändå (eftersom jag trodde det var kört!) sen fortsatte jag att träna med den lilla ponnyn en dag i veckan, det gick bättre och bättre( men jag flög av ofta, men tyckte det var kul ändå). efter ett år (om jag inte minns fel) så skulle vi vara med på våran första lokala tävling. det började med att hon backade, och inte ville gå frammåt på framhoppningen. mintränare hjälpte mig, jag var sååå nervös! sedan var det våran tur att gå in på banan. ponnyn hade en himla fart och vi gick till omhoppning, jag fortsatte och slutade som tvåa! även fast hon bockade efter typ varje hinder. jag var ÖVERLYCKLIG ! sedan tävlade vi några fler tävlingar(bara hemmatävlingar), jag blev nästan alltid plaserad i en av klasserna. efter ett tag hoppade vi en meter på träning. sen var det den gången jag hade blivit för gammal för att tävla henne och visste att jag bara skulle rida henne till terminens slut, vi skulle starta våran första LB, i avd. b. men sen skulle ponnyns ägare (ridskolan hyrde henne) låna henne i två veckor. jag sa hejdå till ponnyn som vanligt och åkte sedan hem. nästa vecka får min mamma ett sms. ägaren bestämde sig för att ta tillbaka ponnyn (även fast de hade ett kontrakt). jag sa ingenting , grät inte, även fast jag visste att jag aldrig med skulle se henne. jag fortsatte och red en annan häst. men allt var tomt, jag har åkt förbi där hon står och sett henne där i hagen! men aldrig vågat hälsa på henne( ägaren är lite speciell..). sedan var det bara någon vecka senare då allt brast.. jag grät och grät! jag hade ridit henne i snart tre år, hoppat in henne.. och nu var allt borta! bara om jg ändå hade fått säga hejdå..



en annan gång var om världensbästa häst! det började med att jag hoppade min lilla fodershettis för en jättesnäll tjej! sedan tyckte hon att jag skulle testa rida hennes fullblod eftersom hon behövde medryttare. jag var liten men ville jjättegärna! ägaren trodde att jag skule klara hästen bra, för shettisen var en riktig buse ! jag provred och allt gick jättebra ! :D sedan blev jag medryttare! jag red oftast två dagar i veckan, red ut, hoppade, och dressyr. han var så underbart snäll! jag ramlade av några gånger men var lika glad ändå! jag lärde mig masssa ! och ägeran var så underbar ! sedan efter två år blev ägaren tvungen att hyra ut han på foder, av personliga skäl. jag var med när folk provred och hjälpte till att "visa upp honom". sen hyrdes han ut, jag var lite ledsen men fick ju komma och rida han när som helst typ... men det var lite långt bort. jag följde med och lämnade honom och red han där en gång . han var i "toppform" när han skulle åka iväg! ägaren hade tävlat fälttävlan och jag fick tävla om jag ville. sen blev hon som hyrt honom gravid och det blev så att någon annan på deras stall skulle ha honom. de hade redan ridit flera gånger det var bara veterinärbesiktningen kvar.. men den gick han inte igenom. han var halt på alla fyra ben och mådde inte bra! hon kom hem på direkten och jag fixade med han fast han var halt och sedan började vi rida igång.. veterinärer kollade honom och sen kom den dagen man bara vill hoppa över ! ägarens kompis/ en tjej jag kände bra som hjälpt mig med shettisen ringde(eftersom ägaren var så ledsen att hon inte kunde ringa själv). hon sa att jag skulle gå ut från stugan ( var på att annat stall där shettisen stog). jag gick ut och då sa hon det, det jag absolut inte ville höra! fullblodet hade blivit värre och veterinären hade varit där.. veterinären sa att han inte skulle bli frisk igen, han skulle kanske, men bara kanske kunna leva som sällskaps häst.. men på vägen dit skulle han nog lida. så det var bestämt! han skulle tas bort. jag grät och grät! åh vad jag tackar hon som pratade med mig! men jag fick inte fram ett ord.. jag bara grät! jag stod där i nästan en timme och hon var bara där i telefonen! det känndes tryggt! men jag grät , allt var fel ! sedan mitt sista hejdå, jag grät hon honom och bara grät! jag kunde inte gå därifrån eller sluta gråta, även fast jag visste att det var bäst för honom!



det här vet jag inte om man kan räkna som att riktigt gråta så allt känns piss! men min ena kompis pappa har dött. och varje gång hon tänker på han/ är ledsen så börjar jag själv gråta ! jag vill bara ar´tt hon ska ha det bra, åh vad jag önskar att det fanns nåt bättre att säga än att " jag beklagar" ! jag kan inte jämföra mina sorger med hennes! hon hade skillda föräldrar och var mest hos hennes pappa(av prsonliga skäl mellan henne och mamman). när jag läste om hennes uppsats hon skrivit om händelsen! det är verkligen synd om tjejen! jag gråter också , varje gång hon ringer och bara h´behöver prata. åh vad jag önkar att jag kunde hjälpa henne och göra allt bättre !

det var när jag fick höra att min gamla söta häst på ridskolan inte kunde vara kvar att han måste avlivas jag var så ledsen men han har inte skickats bort en men snart :^( <3

gud. sitter och gråter när man läser alla kommentarer ! <3

Shit, alla kommentarer här får mig också helt tårögd. Många som varit med om hemska saker..



Har själv haft sånna perioder, bland annat förra veckan.. Fast det började redan för ca ett halv år sen.

Jag var o provred min kompis häst som hon skulle sälja. Hon hade med sig sin kille till stallet också (som jag även kände lite sen tidigare). Vart totalkär i hästen, tjatade o tjatade på mina föräldrar om att "den hästen vill jag ha!", provred honom även fler gånger, fick honom på prov osv. Min kompis kille la till mig på fb en dag, vi började snacka om allt och inget, men främst om hästar. Han tyckte absolut jag skulle köpa hästen! Vi träffades endel, snackade osv. Jag fick upp ögonen för honom, han var verkligen fin. Men tyvärr var det för mkt pengar för hästen, vi hade inte råd helt enkelt..

Min kompis och hennes kille blev svinsura på mig, dom sa hur bortskämd jag var, hur elakt det var av mig att inte köpa hästen som vi hade "reserverat" osv, blev ignorerad i säkert två veckor.

Tillslut löste det sig o vi blev vänner igen. Killen och jag började snacka mer, sågs oftare och messade hela nätterna..

Efter kanske någon månad började han skriva om hur fin jag var, hur mkt han tyckte om mig osv. Visst, jättegulligt av honom, men han hade ju tjej?

Dock fastnade orden direkt, vilken tjej faller inte för sånna ord? Dessutom en snygg rik kille som DESSUTOM var hoppryttare på GP nivå!

En dag såg jag på fb, han hade gjort slut med sin tjej. men han fortsatte som vanligt snacka med mig, vi träffades ganska ofta, både i o utanför stallet.

Gah, jag blev kär.

Jag trodde verkligen att det skulle bli vi..

Jag sa till honom att jag tyckte mkt om honom, han svarade lika dant. Men bara ett par dagar senare dissar han mig totalt!

Inte ett samtal/sms på säkert en månad, han ignorerade mig helt. Det tog hårt på mig, jag viste inte vad jag skulle göra.. Så jag ringde en av hans bästa kompisar (även en av mina bästa) och jag berättade vad jag kände och han svarade "var inte kär i honom, han är falsk." "Han håller på med många tjejer". Jag grät mig till söms den natten, bara tanken av honom får mig spyfärdig..

Han gjorde allt till en lek, han menade inte ett ord av vad han sa. Han tog mitt hjärta och krossade det!



Jävlar vad långt det blev nu, men ja..Sårad, krossad, arg och ledsen. Han är aldrig förlåten.

när jag började högstadiet. Då kände jag ingen. Hade hängt med "innetjejer" ett tag förut. men var trött på allt skit bakom ryggen på en. Därför valde jag dessa blyga,snälla och oskyldiga tjejer (trodde jag) det gick bra ett tag. Men de visade sig inte vara så oskyldiga och lojala som jag trodde. Har aldrig varit med om sådant elaka saker bakom min rygg. Jag stod upp för mig själv, och sa att jag inte tycker att det är okej att beteé sig sådär. dagar senare, blev jag rejält utefryst.(fick bla, sitta själv på luncen och rasterna, fick gå själv på klasslägerna osv) jag tar bussen till skolan eftersom jag bor en bit där ifrån, och kan därför inte ta mig hem själv mitt på dagarna. detta viste mina "vänner" om. De lurade mig flera gånger så att jag missade bussen. Skolan var stängd, ingen som jag kände som jag kunde gå till, mamma &pappa jobbar, och det var vinter. där stod jag 3,5 timmar, i -16 grader. pappa lyckades komma ifrån jobbet tidigt. Och jag har fått lära mig att "människor förändras inte, man lär bara känna dom bättre" blev helt knäckt innifrån och fick en otroligt dålig självkänsla. Jag fick några ordenliga samanbrott hemma, och päronen blev helt förtvivlade, så jag fick gå hos nån korater och psykolog. Hade det inte vatt för min familj, tror jag nog inte att jag hade orkat att leva. Och jag älskar dom över allt annat! idag har jag hittat pålitliga och underbara vänner, då jag bytade skola. och päronen berättade för mig för någon vecka sedan att de hade planerat ett tag att bygga stall, och jag ska få egen häst. Min nya skola e sjukt bra, och jag har ricktigt bra betyg. Jag är oerhört rädd för att jag plötsligt ska vakna upp från denna underbara dröm. "And always remember that sunshine comes after the rain", " en drake behöver motvind för att kunna flyga". Alla ni som går igenom svåra och hårda tider, tänk på dessa citaten, det hjälper en hel del!

När jag var riktigt ledsen var när min farfar dog. Han fick cancer, och han var så ynklig där han låg i sin bädd. jag har aldrig visat för nån hur ledsen jag blev, så det gjorde det hela värre. nu är det över ett år sedan, men jag saknar honom så jävla mycket &hearts;

Sen blev jag riktigt ledsen när min hund blev sjuk på julafton. han darrade och skakade och gnydde. Men sen blev han frisk igen. han hade haft en "knöl" av något slag, som hade skavt när han rört sig.

När min pappa sa att jag var tjock.



Jag är inte skit smal men jag är absolut inte tjock.. mitt själförtroende skönk ner totalt.

Senaste gången jag va riktigt ledsen, va idag när jag fick reda på att min föredetta sköthäst ska avlidas, pga att det är nått fel på alla hennes ben, och att hon hade haft det när hon kom till ridskolan och det var 6 år sedan och att hon troligen haft det innan det med, och det jag inte fattar är att dom som prov red henne innan hon kom till ridskolan inte såg , det och det är sånna som har hållt på med hästar hela sitt liv...., dom bara trodde hon va stel. Och inget mer.. Jag bara gråter och gråter..., och det känns som om det aldrig kommer ta slut... Att veta att varenda gång jag ridit henne varenda gång hon har stannat framför ett hinder så kan det vara för att hon har haft ont ..... Men det som får mig att gråta mest och gör ont i hjärtat är att inte veta om hennes spilta är tom nästa gång jag kommer till stallet att inte veta om hon kommer vara i hagen nästa gång..... Att inte veta om hon är kvar........



Jag kommer alltid älska Rosen, och alla minnen vi upplevt tillsammans kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta, både glada och inte så glada..... Du kommer aldrig att glömmas, ALDRIG.....

/ Anna

Jävligt ledsen just nu... Läs min blogg så

får du veta varför...http://alexandrababee.blogg.se/index.html



Kram bästa nellie <3

När jag lånade en D-ponny som dom sa aldrig skulle säljas, och sen på tävlingen på Grevagården i April, är det nåra som kommer och ska provrida, Då GRÄT jag som fan, visste inte vart jag skulle ta vägen, sen dagen då hon åkte ville jag inte äns va i stallet ..

hej nellie.



jag såg detta inlägg nu och jag började gråta

jag fick tillbax mina hemska tankar om detta jag

ska berätta nu.



det va såhär,

var ska jag börja?

jag blev lurad , jag trodde jag visste allt, jag trodde jag hade kontroll över mitt liv jag trodde jag hade kontroll över min familj och mina vänner. först så va jag jätte glad jag kom hem från en fotbollscup som vi hade vunnit jag kom hem helt tyst hörde bara lite ljud från vardagsrummet jag gick in och såg min mamma och pappa gråta då började jag och mina syskon såklart oxå gråta vi satte oss i soffan och frågade varför dom grät pappa började berätta att han hade träffat en annan... jag visste inte vad jag skulle ta mig till mina tårar bara sprutade jag hoppade upp och ner slängde saker sparkade i väggar och dörrar jag var helt förkrossad , jag tyckte synd och mamma samtidigt som jag hatade pappa men ändå älskade honom långt inne i hjärtat. jag visste inte vad jag skulle göra, det va pinsamt att veta att ens pappa hade varit otrogen jag trodde det aldrig & att han hade hållt det inne ganska länge också,, dagarna gick, han flyttade till höör eller hyrde ett hus där jag kom dit där en gång då jag såg hon andra tjejen i fönstret med pappa också jag började gråta igen jag grät dag in och dag ut , skolan började och alla mina kompisar visste det inte än jag började gråta för fullt av att se alla så lyckliga , min bästa killkompis kom fram till mig och frågade vad det var, jag berättade det med en klump i magen han stöttade och hjälpte mig, sen på rasten kom ronja lina och matilda springande gråtande mot mig och sa att dom gråter för jag inte mår bra , då jag också började gråta och kramade om dom hårt i en halvtimme tror jag det va, jag fick slippa halva lektionen för att få prata ut med dom, dom hade fått reda på det för jag sa min mamma berätta det för jag klarade inte av det själv, jag grät och grät och grät jag träffade inte min pappa mer och allt var ett helvete , veckorna gick och jag hade varit borta från skolan ett tag för jag pallade inte med alla ''vad har hänt'' jag pallade inte berätta då bara tårarna drog ner mot min kind, nu har det gått ett år, mamma har träffat en ny jätte snäll kille som jag gillar, men pappas gillar jag fortfarande inte hon är inte alls min typ, jag träffar pappa lite sällan nu men vi börjar alltid gråta, jag frågar alltid varför du gjorde så här mot oss du krossade våra hjärtan sen gick jag där ifrån. han har köpt ett hus i veberöd där jag bor med min mamma också det är tufft , alla frågar fortfarande frågor om skilljsmässan vilket som fortfarande är jätte svårt att svara på jag vill inte svara på det, jag gråter fortfarande jätte mycket,



under detta året har jag förändrats till ngt inte bra, mina kompisar som va mina närmaste fattade inte varför jag var så kaxig men det var ju bara för att försvara mig själv och försöka vara lycklig dom hade snackat skit om mig bakom ryggen på mig , vi gick en dag till tjejsnack då jag börja flodgråta för dom berättade det då att dom hade snackat skit om mig jag trodde inte dom kunde göra ngt sånt mot mig, dom gör det fortfarande men den gången var värst jag satt bara och grät grät och grät , den natten kom jag inte hem utan jag gick hem till den ändå jag hade i det läget , jag ville bara inte träffa dom kompisarna på ett tag, men dom ville träffas ngr dagar senare då dom berättade att dom hade varit sjukt ledsna över det och att dom grät över att dom hade snackat skit om mig att dom verkligen inte menade det att dom inte tänkte på varför jag hade gjort de, dom säger en än dag förlåt för det vilken jag är tacksam för att dom gör.



jag vet inte hur jag ska beskriva min känlsa,

samma år blev jag också skiven av min bästa killkompis någonsin , han var den jag litade på han var den människan jag trodde va den jag kunde älska då han ljög för mig, det var inte en bra dag!

men nu är vi vänner vilket som jag är glad över

men jag kan inte lite på ngra av mina kompisar mer för det dom gjort mot mig! dom visste att jag inte mådde bra!



det va skönt att skriva av sig , men nu bara gråter jag.

Det finns faktiskt två tillfälen då jag blev riktigt ledsen...

Det var 29 januari och 12 mars!



Saknaden är stor efter min älskade häst. Det har nu gått 5 månader och 16 dagar sedan jag hittade honom liggades ner i sin box på kvällen. Har fortfarande inte fattat att han aldrig kommer att vara där gnäggandes när man kommer in i stallet eller när han ser mig efter vägen på väg till hagen. Han små söta öron spetsade framåt och ivriga ögon.



Det är även 8 månader imorgon sedan jag hittade min ponny Fatima även hon liggandes ner i sin box med vid öppna ögon. Skräcken fyller hela kroppen som det skulle göra för de flesta hästägare, när de hittar sin häst liggandes ner och inte vid liv, är nog vad vi fruktar mest.



Jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt det kändes, allt snurrar i huvudet och bilder kommer upp i huvudet och man är nära på att svimma.

Man går fram omedvetet om att tårarna rinner ner för kinden. Hoppas för allt i världen att hästen ska lyfta på huvudet, eller ge ett minsta tecken på att den är i livet, men den gör inte det. Man går fram klappar, känner om den andas och lyssnar på hjärtat.

Man sitter där helt plösligt fattar man att hästen är död och flyger upp och vill bara försvinna under jorden vart som helst.

Man springer ut i skogen full fart in i djupsnö och faller ner i snön halv sitter ner och gråter vet inte vad man ska göra med så många känslor och minnen kommer upp samtidigt.



Detta är en upplevelse jag aldrig önskat att jag fått veta av. Men nu har det hänt två gånger inonm loppet av knappt 2 månader, vilket jag aldrig, aldrig vill uppleva igen...



Kommer aldrig glömma er Sir Joe och Fatima! <3



Har det bäst!

Kram Sara

De senaste gångerna jag var ledsen var när min fina lilla molly dog (hamster) två dagar innan sin födelsedag. Sen blev jag jätte ledsen när min farmor dog. Den tredje gången jag var riktigt ledsen var när vi skulle sälja min ponny men det blev ändrat men nu är alting bra igen :)

När sveken bara kom närmre o närmre & jag känner hur vi sakta trycks bort av vår egen pappa. Han som alltid skulle finnas i våra liv, är nu långt borta & valde en kvinna framför vår familj. Detta var för 5 år sen & visst är det svårt att förlåta eller glömma. det har jag märkt under dessa fem åren.. och det svider fortfarande..

sist jag var sådär gaaaalet ledsen var nog när min farfar hade fått en hjärtattack, allting stog helt stilla.



ibland så blir jag ledsen för ingenting.

kan bara lägga mig ner på sängen & gråta,



tack för en underbar blogg nellie!

Det har funnits många gånger jag bara ha velat springa och gömma mig, vara som ett litet barn och aldrig kommit fram. Men de två värsta handlar la mest om min familj.

Ena var för 9 år sen. Jag va i skolan som vanlig när min mamma ringer och säger att min pappa har råkat ut för en olycka på jobbet. Jag tror inte det är så allvarligt men när mamma berättar brister jag ut i tårar.

Pappa och hans kollegor skulle lyfta en så kallad skorsten när dom stora kedjorna släpps, kedjor är som ett rep gjort av sten. Min pappa hade fått oturen att få kedjan rätt i huvudet så han var en bit från att dö. Men som alla på sjukhuset sa så hade han änglavakt. Han lever en idag men har ett stort handikapp. Han kan gå, men han haltar fram och hans humör är inte på topp pga av alla tabletter han tar. Visst det kanske inte är det bästa som kan hända ens pappa, men han lever en och det är det viktigaste.

Det andra handlar om en vars namn jag inte får säga. Det hände på min födelsedag detta året, 8 maj.

Den natten fick jag ett samtal av en person som ringde från sjukhuset. Den berättade att den hade försökt ta livet av sig. Det var nog min värsta födelsedag, jag fyllde ändå 15 men jag ville inte ens fira den.

Det är nog det jag har gråtit över mest, ville bara skriva av mig lite ! Hoppas du läser Nellie !

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: